LaPrimavera

Jag vet inte om jag ämnar återvända till bloggen på riktigt, eller för någon längre tid, men jag tyckte att den verkade så tom och ledsen när senaste inlägget ramlade in långt innan lövbristningen. Det har ju gått många år nu sedan jag bloggade så värst flitigt och regelbundet och för det mesta har jag inte saknat det, men idag saknar jag att skriva och jag saknar mina gamla vänner och inbillar mig att någon av dem kanske saknar mig också. 
   Och tänk så praktiskt det hade varit om de hade uppdaterat sina bloggar i sin tur så hade jag kunnat hålla koll på dem ändå (som när jag visste att Ulrika hade brutit armen utan att ha pratat med henne) och inte känna hur hopplöst det är att inte veta vad som händer i folksl iv. Fast å andra sidan vilka av oss lever så intressanta liv att ens våra vänner orkar läsa om dem egentligen?

Vid närmare eftertanke har jag själv inget att skriva, inget att uppdatera, men det är vitt ute. Kompakt vitt, jag ser inte ens husen på andra sidan ängen, och det kom mig att tänka på de gågna vintrarna i allmänhet och en decemberdag 2009 i synnerhet när hela stockholm stod stilla p.g.a all snö som föll. Jag stod i ett höghus i Vällingby och tog kort på den vita väggen av snö och kunde inte se till andra sidan gatan ens. Fast det var ju då och det var Stockholm och det var snö det, nu är det nu och Uddevalla och bara dimma detta.
   Men det får mig att sakna Stockholm. Några dagar efter snökaoset så skrev jag att jag hade börjat gilla Stockholm, just nu känner jag att jag älskar Stockholm och önskar att jag inte hade flyttat hem igen... Tänk så konstigt allt blev ändå. Jag som hatade Stockholm och aldrig ville bo där flyttade dit och trodde att jag skulle bo där i flera år. Efter drygt ett år gillade jag stan, men bestämde mig för att flytta hem tidigare än det först var planerat. 
   Men allt det här om sthlm blev ett sidospår de var ju det vita jag hade tänkt att skriva om, eller om att det snart är ju och jag önskade så innerligt att det vore okej att spela julmusik i mitten av november att jag tog mig friheten att gör det i smyg ändå. 
   Jag försökte även med konststycket att vika en mycket avancerad stjärna, men det gick inte. Jag har ett tag nu känt ett trängande behov av att få julpyssla, mycket, och julbaka en massa. Men jag måste hålla mig antar jag. Jag har försökt desperat att få tag på Linda de senaste dagarna angående detta, men hon är omöjlig att få tag på så nu passar jag på att efterlysa henne här också i fall det skulle råka vara hon som tittar in en eller två gånger i månaden. Linda ring mig. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen och man får ett meddelnde där någon frågar om man lever hör man av sig!

Oj, det blev mer text än jag hade tänkt om mindre än vad som var planerat och i största allmänhelt är hela inlägget helt irrelevant och jättetråkigt.

//Angelica  

Jag passerar den varje dag jag åker till skolan och känner att den finns där för att håna mig. Trafikplats Glädjen, som en käftsmäl med rak höger. Vem kom på tanken att döpa en trafikplats till glädjen? För vem känner egentligen glädje klockan kvart i sju på morgon - även om man är glad på riktigt? Det är som om man medvetet fösökt knäcka alla som passerar redan innan dagen har börjat. Som när  Dante passerar sorgeporten. Det spelar ingen roll att den tidiga morgonsolen färgar snön vackert orangerosa - man har passerat trafikplats glädjen. Då finns där ingen glädje kvar.

Ina

Hörde Snow Patrol på radion förut och tänkte på Ulrika, funderade över hur konstigt livet blivit.
Jag sitter i köket och funderar över hur jag hamnade här, varför jag hamnade här. Jag känner inte igen mig själv i det här köket. För när blev jag såhär rörig? Somliga dagar vill jag bara vara 18 år och gå i sista ring igen, men kanske är det bara för att jag kommit fram till att jag sysslar med något som jag inte vill göra. Vem som känner mig skulle ens kunna föreställa sig mig, frivilligt, stå inför främmande männsikor och tala om tji och ingeting för att jag måste? Frivillgt. Ingen.
   Identitetskrisandet blir inte lättare av att köket luktar lite smått av något gammalt som jag inte kan begripa att JAG har låtit ligga. Men det har jag. Uppenbarligen. 
   Men jag ska åka hem. Ställa mig på stranden och bara vara någonstans där jag känner igen mig själv. Träffa vänner som känner igen mig, vänner som vet att jag aldrig skulle läsa retorik frivilligt. Egentligen.  

Nu är jag i farten och hemmafixar igen och jag är überduktig om man får klappa sig själv på axels så pass. Jag har skruvat i mormors gamla, men söta, kökslampa över köksbordet. Trots att sladdamatematiken inte gick ihop så fixade jag biffen och det blev "lysande"! Nu har jag skruvt ner hallampan, men inte heller här går ekvationerna ihop, tre trasiga lampor och en ny blir negativt. Det går inte ens att lösa med X och Y, eller kan man det?
   Nu fattas bara att jag ska lösa proppen i tvättfatet innan det blir tvärstopp. Och det vet ni ju mina vänner att jag är en expert på! Jag gjorde det ju två gånger en gång. men man ska ju ha något skojigt att göra nästa vecka också.

//Ina

Sitter vid ett översållat skrivbord. I ett enda stort sammelsurium blandas papper med böcker och pennor av alla dess slag. någonstans i allt det här står min kaffemugg fylld till brädden mad vad som kan vara det äckligaste kaffe som någonsin bryggts. Med mjölk smakar det lite som mintte. I knät har jag än katt som luktar illa av grannens sent blommande rabatt, han bryr sig inte alls om att matte måste jobba. Och matte har bara gröt i hjärnan. Gröt som knappt ens passar sig till bloggande och absolut inte till intelligent studerande.  
   Det jag försöker åstadkomma är en renskrivning av slarvigt gjorda anteckningar från en föreläsning och ett "typ"-seminarium. Jag försöker reda ut det här med ethos, logos och pathos i tal, men tro för den sakens skull inte att ethos logos och pathos existerar. Nej, nej, det är blott något man kan tycka sig skönja i en text. Det är ett sätt att analysera. Jag skulle ljuga om jag sa att detta gör mig så mycket klokare.

//Ina och Shambles

Jag har ont i magen och jag tänker mig att det är lite som när Stina fick ont i magen för att hon sålt Skrållan och står där i familjen Grankvists butik och har ätit upp kokkostoppen. Var det inte gott frågar Nisse och hon svarar: Nej, jag har ont i magen. Men allt blir ju bra eller hur. Vesterman lämnar ju tillbaka barnet till Malin. Fast det här är helt annorlunda, jag har inte sålt något alls och huruvida jag gjort fel eller inte är en blott en fråga om perspektiv.

//Ina
 

Uddevalla bjuder på försommar, men alltid i små doser. Kanske så att vi inte ska bli alldeles för till oss av sommarvärme. Juat i dag är en sån dag då det ransoneras ut lite sol i små korta, men intensiva doser. Och i skrivanmde stund har sommaren gått i moln.
   Men allting känns för det mesta så mycket lättare när vi bjuds på lite vår. Stegen blir lättare till toner av Regina Spektor på varm asfalt. Nätterna blir lite lättare att ta sig igenom, sömnlös, när de inte är så långa. Allt blir lite bättre när världen och sinnet blir ljusare.
   Framför allt tror jag att jag känner att jag personligen går mot ljusare tider och jag försöker trycka undan tankarna på att ljusare tider i den bemärkelsen att ledan och tristessen tar slut innebär mörkare tider i övrigt. Ja, ända från det att det börjar knoppas så tänker jag på att allt snart är slut och jag ängslas. Men inte riktigt lika mycket i år. I år har jag inte varit lika upptagen av skola. I år har jag inte missat överflödet av maskrosor som dyker upp när våren slår ut. Något jag däreomt missade var vitsipporna, men dem har jag ändå inte haft tid för på år och dag. 
  
Men jag saknar mina vänner, de tycks ha blivit så få. Kanske är det för att jag är den enda drummeln här som saknar mening med tiden som är. Som lever i det förgångna och i framtidsdrömmar. Jag saknar Jessan i NY och Ullis i Gbg som jag inte har pengar att besöka, men kanske skulle jag ta och ringa henne. Hon har ju tydligen brutit handen, i den mån man nu kan bryta handen i sig... ett ben är av om jag har förstått det rätt utan att ha pratat med henne...

Den ädla kvinnan drog till skogs,
från landet bort, beredd på nöd:
till vildmarkslandet Solitude
          (Parzival, Wolfram von Eschembach)

I helgen bär det av till Örebro, igen. Det känns som om jag nyss var där, men det är ju inte helt korrekt. Vi var där i mars när snön fortfarande låg djup. Nu är det vår och i kväll så blir det säkert brasa vid slottet/borgen (vad det nu klassas som) och folk som sjunger och fyverkerier, men det ska vi inte se på. Vi åker imorgon så min lille kisse-misse-pisse-puss är ensam mer än en natt.
  På tal om min lille katt så ska vi ju snart åka hem ham och jag, till våra vänner. Inte för att jag vet om Shambles hade några vänner, eller mest "territoriella" fiender på Edingsvägen, i velket fall har mamma flyttat därifrån. Han får skaffa sig nya buddies.

Jag vet faktiskt inte varför jag har fått förmig att jag ska fara till vildmarkslandet Solitud.

//Ina-Fina

I dag var vi på Zs jobb för att hämta hans bil, då det inte blev någon kryssning för älsklingen, och vet ni vad jag såg? En fetstor kråka, den var verkligen enorm! Z och jag satt i bilen och tittade på den en stund och så sa Z "Men är det verkligen en kråka?" och då jag tänkte oh shit, det är nog ingen kråka! Och det var det ju inte heller så idag har jag sett mitt livs första korp! Jag har sett en livslevande korp, inte bara sådana där i trä som de säljer på Bohusläns museeum för att Uddevalla kallats "körpehöla" en gång i tin'. I Stockholm dessutom, eller inte i själva stockholm, men i Stockholms län...

Ja, det var bara det. Det var allt...

//Ina-Fina

Det har snöat i två dagar nu, från och till. Inget lägger sig tack och lov. Sitter vid datorn och fasar inför helgen och hela livet i allmänhet. Bland annat över hur evinnerligt oturligt det är att inbetalningen till CSN ska in bara ett par veckor innan man får skatteåterbäringen. Haha, det ordet får mig att tänka på broder Tuck i disneys Robin Hood: "Här kommer skatteåterbäringen! Hoho!" kluckar han som en rund och go' tomte. 
   Men mest är det helgen som spökar just nu. Att Z ska på kryssning med jobbet så att jag blir alldeles ensammen i Stockholm. OCH jag måste ta mig till Katthemmet själv! Med "tuben"! Det gör mig alldeles bestört. Att jag överhuvudtaget bor i en stad där de kallar tunnelbanan för "tuben" gör mig bestört bara det! Även om alla inte gör det. Bestört säger jag er!
   vi satt och delade några hemmalagade bullar och ett glas mjölk, Z och jag. Till heta, goda bullar driker även jag mjölk ser ni. Men det tyckte inte Z om, han tyckte att jag borde ha tagit ett eget glas. Hallå eller Unge herr Zackrisson! Du tjatar ständigt och jämt på att jag dricker för lite mjölk och för sällan, men när jag väl dricker mjölk så passar inte det heller! Love you nevertheless. 

Nej, nu blir det en sista disney-sång innan jag ska klippa hjärtats hår.

Puss puss

//Ina-Fina

PS! Ett litet ps bara till dig Linda om du läser det här så svarar man ALLTID på sms där frågan "lever du" förkommer. Smsaren kan drabbas av lätt panik annars!

Det skulle vara fint väder i dag också, sa de inte så. Jo, nog tror jag att de sa så alltid. Det hörde jag när Z såg på nyheterna i går innan vi gick och la oss. Sen skulle det komma snöblask, men det var sen det. Solen sliter som en... en stjärna för att pressa sig genom molnen så jag vet var den står på himlen i alla fall. Men efter att ha spenderat nästan en halvtimme med att kolla på Jessicas fantaskiska bilder från NY så vill jag ha vår! Ska det vara så svårt att frammana lite vår?! Jag satt och drömde om vitsipper och sen funderade jag över om det verkligen finns vitsipper i Stockholm, eller om de bara har vitsippor. Nej, kom jag fram till, det finns nog inga sippor i stockholm. Inte än i alla fall, vi har ju just börjat på krokusar.

Mormor och morfar kommer till hufudstaden imorgon. Vi ska ses på lördag, det kan bli... intresant.

//Ina

De två tidigare inläggen skrev jag i söndags och pulicerade och det stod att de var det. Så varför i helvete måste jag publicera allt två gånger innan det syns. Jävla fittblogg.se!

Okej det var hårt, mren va fan. Det ska ju funka!

Skälde ut Emil i lördags oxå btw, han kan va en sån idiot ibland.

//Ina

 

Bland annat så glömde jag att jag faktiskt hade Ohlsson ståendes på min bröstkorg en stund när vi lekte inbrottstjuvar och att jag lovade Klintan att hålla koll på min sambo så att han höll sig i skinnet. Z skulle ringa Klintan kvart över elva, men det glömdes bort i vår brottsvåg.

OCH min mamma ska gifta sig. Detta breakade hon för mig åtta på morgon med kommentaren "Du måste bka in sista helgen i juli, jag ska byta efternamn då." Bara det inget mer.

Och jag glömde Annies födelsedag och bröt en nagel för att jag slant i smutsen på Z bil. Nu så sitter jag här och ser på Falk och tycker inte att det är bra. Inte alls faktiskt.

//Ina igen

I går var det födelsedags-party hos Emil, han blev lite äldre. Och att bli äldre är en sak jag och Sara konstaterade är skönt att man bara gör en gång om året.

Det började med en liten skara med välkända ansikten och slutade med grannar som kan ha velat ringa polisen och mycket väl kan ha gjort  just det också.
   Killgänget från dalslands djupa skogar började smida planer på att bli fotbollspappor till samma lag. Tre avkommor var, i tre olika kullar (ingen får få töser för det skulle förstöra hela grejen va). Den sa Hanz att de skulle serieknulla barn och då blev det bara fel kände jag. Sen spårade det hela ut ytterligare med, till en början roliga, skämt om Robins belgian blue-lika avkomma.
   det var överlag en väldigt rolig kväll som dock slutade med att värden låste folk ute och en stod utan skor och en utan leg. Så det enda logiska att göra var ju att försöka bryta oss in genom fönstret, så det försökte vi ju, men fönster är inte designade så att det går lätt att ta sig igenom från "fel" håll. Eller de är väl snarare designade som så att det INTE SKA GÅ att ta sig utifrån. 
   Folk stirrade konstigt på de fyra festklädda människorna som försökte ta sig in i en lägenhet i centrala Uddevalla. <eftersom vi inte kom in kom vi oss inte ut så vi vandrade hem i natten och vet ni vad jag kom på? Att jag fortfarande hatar, hatar, hatar grus. Det gör gööööör ont i fötterna och klackarna bara rullar runt i skiten.

Nu har Älsklingen lämnat mig, sedan många timmar iofs, och jag sitter och glanar med familjen och peppar inför jobb till morran.

//Ina-Fina