LaPrimavera

Mamma med familj ska flytta. Det innebär mycket tjat och jag kan inte fokusera på hennes skit hela tiden. Men i min mammas värld så kretsar den samm runt just henne. Det driver mig till vansinne. Jag är hemma för lite rekreation, det är det sista jag får här.

Jag har märkt attt jag känner mig kär när jag hör musik. Jag kan gå från att vara olyckligt kär till att vilja dansa fram. Det är det musiken som avgör. Ibland känner jag en väldig passion som bubblar i bröstet då vill jag bara kyssa någon. Min älskling, så klart.

Jag tittade i gamla skolkataloger förut och et ni vem jag hittade? Förutom den lilla krulltotten med en glugg vidare än kungsklyftan som påstås vara jag. Jah hittade KANI! Matte-Kalle från gymnasiet! Tydligen har han varit mattelärare på Sommarhemmet också. Där ser man hur liten världen är. Eller Uddevalla.

I lådan med minnen från förr kom det fram bevis på att jag inte alltid har varit ett underbarn! Jag vet att det är svårt att tro, men det är sant. I min första skolbok så ringade jag in orden ROT och KLASS i stället för ROS och GLASS. Vilket barn tabbar sig på det om jag får lov att fråga? Kanska kan förklaras med vad jag ägnade hela höstterminen 96 med att göra. Föga med kunskap fortplantade sig in i min hjärna för jag var tydligen fullt upptagen med att pärla pärlplattor. I en låda med titeln "Angelicas HT 96" (eller något i den stilen) ligger fler alster i färgglada plastbitar än någon av oss har fingrar. Vissa väldigt konstnärliga dock.

Jag besökte Hanna i dag. Hennes hund tuggade på mig. Mycket och jag gillar inte dregel. Han grymtar som en liten gris när han sniffar runt, han liksom grymtar. Vi pratade graviditet, hennes inte min och parkering. Fickparkering framförallt, vilket vi tycker är svårt. Och bilkörande i största allmänhet. Bostadsrätter och tapetsering och att vi sakanr gymnasietiden. Det var en bra tid tycker vi. Men det var då det.

Det kändes bra att träffa Hanna nu och Linda i går. Det känns som det ska, som det brukar. Det var bättre förr. Hanna vill att jag ska bli på smällen och flytta hem och gå hemma med henne. Kanske jag gör, vem vet.

//Ina-Fina

Sitter och läser gamla inlägg från förr. Det känns konstigt. Så långt ifrån migsjälv jag känner mig. Studenttiden var nog den bästa i livet. Jag bloggade om en del flumm dock. Blandannat så påstår jag mig kunna det här med att campa eller så anser jag mig oförmögen att älska i grupp (läs se på fotboll och vara entusiastisk bland andra människor). Hittade det här också som exempel på min oerhörda förmåga att tänka logiskt.

Loka likes Asia and Ina-Fina knows why