All work work work
Gårdagen däremot bjöd på trevligare upplevelser, en rundtur i Dalsland och ett besök på gamla Saga där vi såg Harry P. Filmen var... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var mycket av inget kändes det som. När jag ser tillbaka på det så kan jag inte dra mig till minnes att det hände så mycket. Kändes som att det var väldigt mycket fokus på tonårskärlek och lite mindre på hela besegra ondskan-grejen.
//Ina-fina snart på jobbet igen :(
Toad kill
Det har hänt föga under denna sommarens enda lediga vecka. Vädret har inte varit på topp alla dagar. Solsken och spöregn om varannat, utmärkt väder för läskiga paddor.
Det hela började en ruskig kväll när vinden slet i tältdukarna och hotade att vränga tälten över husvagnarna och regnet piskade mot fönsterrutor och sommar-rosiga kinder... Okej, det här var kanske inte riktigt sant. Det var en halvmulen tisdag då havet låg stilla i skymningen och daggen droppade sig i gräset. Så, är du nöjd nu Samvetet?
Vi (jag och Z) hade just varit iväg och borstat tänderna när vi kommer in i förtältet där vi i "dörröpningen" möts av morfars rumpa som viftar i vädret. "Det har smitit in en stor padda!" tjuter mormor, mer eller mindre förtjust... faktiskt. Hon var road, men jag, jag hade inte kul. Jag slängde mig över min säng och skrek: "Låt den IIINTE komma HIIIT! Inga paddor i MIIIN säng!"
När padda äntligen var på väg till friheten i durkslaget med potatisskal, som jag här omtalar lika självklar som om jag redan haft med den i min berättelse, hoppar hon ut igen. Och dum som bara en vårtspidare kan vara försöker den ta sig in i tältet en gång till, genom väggen.
Halva husvangsgrannskapet blev engagerade i avlägsnendet av fru Padde. En gubbe som trodde sig smart bärde ut 'na till diket, istället för bäcken, där hon antagligen blev överkörd på vägen redan under natten. Så om man vill tolka av rubriken att det var jag som nästan blev toad kill eller om det är den troligtvis platta paddan som jag syftar på, det får man göra som man vill.
//Ina
"L"-stället
Väl framme var Elinis eld och lågor över att hon äntligen fick komma till Liseberg, hon har ju tjatat om det sedan det började knoppas ute.
Min familjs måtto är alltid "Vi börjar med det som det kommer att blir väldigt långa köer till sen." Denna gång inget undantag. Så systrarna, alla tre faktiskt, ställde sig i kön till Flumeride. Efter endast fem minuter var det vår tur och E hade myror i kroppen och jag var orolig för a)Att hon skulle ställa sig upp eller att jag skulle tappa henne, b) Att jag inte skulle orka lyfta upp henne snygt och smidigt när turen var över.
Varken senario a eller b infann sig så allt var fina fisken tills jag själv skulle upp ur den jävla båten. Med ena benet på "bryggan" och den andra i luften känner jag att int emin sko hänger med så jag, väl helt uppe, utbrister "Fan! Jag tappade min sko!" och så hoppar jag i igen. Men eländet tog inte slut där. På väg upp andra gången så glider jag till med foten så att det kilas fast i båten och jag ramlar omkull och hamnar på rumpan/ryggen uppe på "bryggan". Skrattade hysteriskt gjorde jag självklart och Vicki som inte sett själva fallet höll på att skämma ögonen ur sig.
Så nu har jag ett otäckt blåmärke precis nedanför knät på insidan benet. Svullnaden har i alla fall lagt sig.
//Ina
Med lite tid jag sover nu, med mycket möda och stort besvär!
Jobbade kväll igår och slutade 21.45, blev hämtad av min pojkvän som körde hem mig innan han själv gick ut på krogen. Jag har upptäckt att det är stört omöjligt att somna direkt man kommer hem efter jobbet så jag damp ner i soffan och tittade på Trolltider med Elinis. Gick och la mig mellan elva och halv tolv. Kvart över tolv var jag fortfarande vaken och paniken över att inte få tillräckligt med sömn började krypa i mig.
Strax efter det sov jag dock, men jag hade begått ett stort misstag. Jag hade inte stängt av ljudet på mobilen så tio fem i två fick jag ett sms från min käre pojkvän (som självklart inte menade något ont) och sedan dess har jag varit vaken. På jobbet vandrade jag runt som ett spöke. Fick dock en halvtimmes sömn, innan jag blev väckt på grund av samma misstag som i natt. Än en gång hade jag glömt det förädiska ljudet på den jä**a mobilen.
Det var dock en trevlig överraskning, Linda var i andra änden. fast jag var ju så borta att jag knappt kommer ihåg vad som sas. Vi skulle höras i veckan, så mycket minns jag i allafall.
Så nu sitter jag här, pigg som en mört och funderar på om jag skulle fixa till mina halvvissna pelargoner i ett försök att rädda något från de tre som har tappat 40% av sina löv. Lite sticklingar.
Ormvråk, rävrumpa och bärfis, som Mara i Trolltider skulle ha sagt.
//Ina
På äventyr
//Ina
