What on earth can I do?
Då var man hemma igen då. Island var ingen höjdare, av flera olika anledningar (jag hade det jätte bra, men det va inte vad jag tänkt mig).
1. Landet är kargt och vädret kallt.
2. Åldersgränsen ligger på 20-25 år, överallt. (Vi kom in ändå)
3. Sängen var hård och vi sov två främlingar på ce 120-130 cm.
4. Våran värd var jätte bra och vi bodde fint, men hon var äldre (typ 50-55 enligt mina uträkningar)
5. Vissa personer på resan var närmare döden än de någonsin kunnat ana. Inte för att de levde farligt, för det vet jag inte om de gjorde, men de var så sjukt enerverande att det fanns vissa planer på att ge dem en liten knuff ner i en geysir.
Fast jag ska inte klaga. Det var en upplevelse och ett minne för livet. nu vill jag bara sov. Godnatt.
We're leaving today
Det har varit en väldigt stressig dag som resulterat i ett bitmärke på armen. Det gjorde jätteont, jag bet så jävla hårt. Är arg är, har fortfarande inte fått hörlurarna till min mobil och nu har jag haft den i över sex veckor.
Dagen har dock inte bara vart skit, den har även vart lite små kul. Läs om det på min andra blogg. (Finn under länken "Mitt andra hem".)
Puss och kram
There is no way you can save it now
Min lilla syster, 2, bestämde sig idag för att bli handbollsspelare. Beslutet fattades efter ett desperat och misslyckat försök att få min och min systers uppmärksamhet. Vicki och jag sitter och pratar om handbollstuneringen hon var på i hegen (ja, hon e handbollsnörd som halva min klass, en riktig sportfåne som går i idrottklass) och lilla elina sitter vid sidan och gör dumma saker för att vi ska se henne. Efter typ tusonde försöket blir jag arg och säger att om hon inte är snäll får hon gå där ifrån, då springer ungen ut till mamma och säger Jag pela handboll jag. På väg upp för trappan kommer jag ifatt henne, hon är alldeles uppspelt och säger att hon ska träna i kväll. Jag skrattar lite och frågar då vad det är hon ska träna och hon svara handboll, sen säger hon att hon måste gå och byta om inför träningen i kväll. Hon är söt, men ack så dum. Hon är nog dömd att leva ett liv där det enda som spelar någon roll är att va den bästa spelaren på plan, hon kemmer bli Vicki II. Stakars barn, det finns inget att göra.
Think i better leav right now.
Idag har båda mina Islandlärare hoppat på mig och påmint mig om mötet imorgon, inför resan på onsdag. Den ena kunde medela att vi skulle få träffa presidenten på fredag och det var viktigt att vi var respektabelt klädda. Inga trasiga jeans här inte, jag tittar därför på Hanna med en ganska bekymrad, om än road, blik och säger: -Fan jag äger inga hela jeans. Av Hannas blick att dömma har hon inte särskilt många par hon heller. Så en dag kavr då när man går och lägger sig. Alla känslor är borta, ingen spänning, inga förväntningar, ylletröjor och överfull resväska (ja, jag har en resväska jag vägrar att paka min saker i en bag).
Tipp, tapp
Igår var jag med Bim till stallet, vilket var trevligt. Grejen va den att jag lite oplanerat sovit hos Frida och inte varit hemma och fått bytt kläder, så där kommer då jag till stallet för att se min kompis hålla knatteridningen iförd klänning, leggins och bellerinaskor. Jag var helt klart snyggast klädd men passade av någon anledning inte in riktigt. Skumt. Sen när Bim var klar med att vara den pedagogiska ridläraren som alla föräldrar älskar var det dags att träna hennes häst, hon fick springa runt runt i padoken. Hon var väldigt söt när hon skulle springa över några pinnar som låg i hennes väg, hon liksom trippade fram.
ZUT ALORS!
Temperature
Det är varmt, det är så fantastiskt varmt. På solväggen är det över 35*C och den vanliga temperaturen är över 20. Det bästa är att det är 4*C och regn i Turin. Varför? Jo, för att när vi åkte där ifrån var det tungt att lämna den underbara våren som hade kommit dit strax innan oss. Vi lämnade snöslasket här hemma (det var v.9) och kom till det soliga Italien med vackra krokusar och violer. Nu har våren kommit till oss och har lämnat dem med typiskt Svenneväder. För att citera Hanna (hade dock inget med vädret att göra, men ändå) WOW!
Idag är dagen med stort D, BIM ÄR TILLBAKA!!! Det blir inte bättre än så här. (Ska hem tilllhenne så fort jag skrivit färdigt detta.)
Det har varit en helt igenom bra dag, om man bortser från att Linda svek och inte kom på paketinslagningen. Så det blev jag och Hanna som slog in paket, precis som när vi åkte till Italien, fast den här gången var det till våra Isländska värdar. Det blev sjuktsnygga paket som alltid när vi är ifarta. Jag måste dock bekänna att jag inte kan göra krullar på mina snören, de blir om möjligt bara ännu rakare. Men va fan, skam den som ger sig.
Det är ganska overkligt att det bara är tre dagar kvar tills vi åker, på onsdag vid den här tiden sitter vi på en buss in till Reykavik. Men jag har svårt att förstå att nu är jag här och då är jag där. När jag är där blir där här och det blir svårt att förstå att snart är man hemma igen. Jag hade samma problem när jag var i Italien, jag har svårt att förstå att de två ställena kan existera samtidigt... liksom utan mig. =P Förvirring.
... be happy... I think I am...
A friend with weed is better.
Kommer inte Bim hem snart lägger jag mig ner och dör.
Orkar inte, vill att Bim ska va här NU! Alla andra kan dra åt helvete. Fast det är klart de kan nog inte läsa det här, så vad spelar det för roll.
When the city sleeps
Igår var en sån dag då staden sov, världen liksom kröp tillbaks in i sitt ide.
Igår var en dag för paraplyn stora som parasoll.
Var en dag för blöta och kalla skor.
En dag för total beslutsångest.
Dag för skratt på ICA med Linda.
För konstiga inlägg som föregående.
Konversationer som följande:
- Har vi några paraplyn?
- Ja, det har vi. Hurså?
- Hm, det känns som om jag kan behöva ett i det här vädret. Vart står de?
- Stort eller litet?
- Stort.
- Vänta lite.
?
- Här.
- Pappa, vad är det där för något?
- Ett paraply.
- Nä, pappa det där är ett parasoll.
- Nej, lilla gumman. Det är bara ett väldigt stort paraply.
- För vadå? En skolklass?
- Haha, nej det är ett helt vanligt paraply. Du sa att du ville ha ett stort.
- Jaja, då är det la ett paraply då. I familjestorlek.
- Tjötröv.
- Alltid. Hejdå.
- Hejdå. Ha det så bra nu.
Går ut i hallen och möter min syster. Ger henne en menande blick och ser på paraplyt.- Vad är det där?
- Ett ?paraply?. Säg inte det här högt, men jag har en teori om att det är ett parasoll.
- Hmmm, ja det ser nog mer ut som ett parasoll. Ska du gå med den där ute. Bland folk.
- Vet inte riktigt än, det regnar ju fast samtidigt så ser det ut som ett parasoll.
- Fnys!
Det var en underlig vårdag. Nu ska jag snart gå och fika med min kompis. Den enda dag på lovet hon kan träffa mig måste hon dra med sig sin pojkvän. Missförstå mig inte jag tycker han är jättetrevlig, men Jessica och jag har ju inte träffats på över en månad. Hon har helt enkelt inte tid för mig längre. Jaja, man tar det man får och hon skulle ha med ngn annan oxå så jag blir iaf. inte tedje hjulet.
Over and out.
Dansing bears, Painted wings
Sitter på bussen hem mitt i natten. Jag blundar och drömmer mig bort. Handen hänger ner längs min sida och jag känner värmen från elementet sippra igenom mina fringrar. Det enda som håller mig kvar i verkligheten, som får mig att inte lämna detta liv för drömmen, är den bultande kylan i mina våta fötter. Öppnar ögonen och ser skolan, fortsätter en bit och ser mitt gammla hem. Bussen fortsätter, fortsätter, stannar vid Äsperöd, men ingen går på vi väntar. Väntar på att tiden ska gå, väntar på bättre tider, på att snön ska försvinna, evigheten. Funderar över en replik i en film, som kort och gott säger att för att älska någon annan måste man först älska sig själv. Har jag någonsin älskat någon, älskat mig själv? Finns det någon som älskar sig själv? Viktigast av allt: Får man älska sig själv? Ses man inte då av omvärlden som självuppagen och egenkär?
Turen går vidare genom den våta, vita och vintriga natten. När vi åter igen svänger in på den gata som jag en gång i tiden kallat hemma börjar låten som börjar med When there's nothing left to burn you have to set your self on fire. Kanske en slump, kanske ganska passande. Kanske måste allt brännas till grunden, även jag själv, för att det ska gå att börja om. För när jag ser mig omkring har jag bränt allt och alla i min omgivning, det finns bara jag kvar. Kan eldens lågor rena som skärselden? Finns det en andra chans? Det snöblandade regnet täker marken och det blod som spilts. Snart smälter det undan, tar blod och aska med sig. Våren tar vid på riktigt. Början av ett nytt år, början på ett nytt liv? Så slutar min tankegång, låten slutar med Live trough this and you won't look back.
Lär dig, eller åtminstonde försök, att älska dig själv.
Don't you wanna come with me
Jag ser ut som om jag blivit misshandlad av en väldigt upprörd trappa, mina ben är mer blå än hudfärgade. Det är en väldigt intensiv match kontaktboll som bär ansvaret för detta smått sargade utseende.Som namnet kanske avslöjar så innebär sporten en del kontakt, och kontakt det hade jag... med golvet. Efter denna väldigt underhållande sport ( det var jättekul, min vän Ulrika och jag funderar på att starta ett eget lag) var det så dags för lite topsboll. Ja, ni läste helt rätt TOPS. Jag måste säga att jag fann det hela smått besynerligt, man spelar alltså med varsin enorm tops. Förutom de underliga redskap man använder så är det precis som innebandy. Jag fick en tops i magen och med tanke på att killen som körde in den i magen på mig är stark blev jag inte så lite orolig för mina inreorgan.
Nu ska jag gå och va lektant. Sombody kill me, snälla!!
Would you give it all up now?
Detta är mitt första inlägg på min egna blogg! Finns dock inget roligt att berätta, intet nytt på västfronten med andra ord.
Livet går långsamt just nu, men det går. Faktiskt är det väldigt bra, även om alla mina vänner bara övergett mig så här inför storhelgen. Men de kommer tillbaka, lovet tar slut påsken likaså. Livet går vidare, det går tillbaka till det normala. Kanske inte för alla, kanske inte för pojkarna som körde av vägen i natt, kanske inte för deras anhöriga.
För han som överlevde och för de anhöriga fortsätter livet, men blir det någonsin det samma igen? Finns no inget mer att säga i detta mitt första egna inlägg på min egna blogg.
