LaPrimavera

Jag passerar den varje dag jag åker till skolan och känner att den finns där för att håna mig. Trafikplats Glädjen, som en käftsmäl med rak höger. Vem kom på tanken att döpa en trafikplats till glädjen? För vem känner egentligen glädje klockan kvart i sju på morgon - även om man är glad på riktigt? Det är som om man medvetet fösökt knäcka alla som passerar redan innan dagen har börjat. Som när  Dante passerar sorgeporten. Det spelar ingen roll att den tidiga morgonsolen färgar snön vackert orangerosa - man har passerat trafikplats glädjen. Då finns där ingen glädje kvar.

Ina

Hörde Snow Patrol på radion förut och tänkte på Ulrika, funderade över hur konstigt livet blivit.
Jag sitter i köket och funderar över hur jag hamnade här, varför jag hamnade här. Jag känner inte igen mig själv i det här köket. För när blev jag såhär rörig? Somliga dagar vill jag bara vara 18 år och gå i sista ring igen, men kanske är det bara för att jag kommit fram till att jag sysslar med något som jag inte vill göra. Vem som känner mig skulle ens kunna föreställa sig mig, frivilligt, stå inför främmande männsikor och tala om tji och ingeting för att jag måste? Frivillgt. Ingen.
   Identitetskrisandet blir inte lättare av att köket luktar lite smått av något gammalt som jag inte kan begripa att JAG har låtit ligga. Men det har jag. Uppenbarligen. 
   Men jag ska åka hem. Ställa mig på stranden och bara vara någonstans där jag känner igen mig själv. Träffa vänner som känner igen mig, vänner som vet att jag aldrig skulle läsa retorik frivilligt. Egentligen.