På min pinnstol
Jag sitter i köket och funderar över hur jag hamnade här, varför jag hamnade här. Jag känner inte igen mig själv i det här köket. För när blev jag såhär rörig? Somliga dagar vill jag bara vara 18 år och gå i sista ring igen, men kanske är det bara för att jag kommit fram till att jag sysslar med något som jag inte vill göra. Vem som känner mig skulle ens kunna föreställa sig mig, frivilligt, stå inför främmande männsikor och tala om tji och ingeting för att jag måste? Frivillgt. Ingen.
Identitetskrisandet blir inte lättare av att köket luktar lite smått av något gammalt som jag inte kan begripa att JAG har låtit ligga. Men det har jag. Uppenbarligen.
Men jag ska åka hem. Ställa mig på stranden och bara vara någonstans där jag känner igen mig själv. Träffa vänner som känner igen mig, vänner som vet att jag aldrig skulle läsa retorik frivilligt. Egentligen.
Du är så söt!=)
Nej, en Angelica som läser retorik, som har ett smutsigt kök och som flyttar till Stockholm känner jag inte igen! Men tänk så här, alla kan ha för mycket att göra för att orka med det man brukade tycka var viktigt. Försök att inte fundera på vem du är, för då blir man så deppig. Kör bara på.
Alltså, jag tänkte verkligen på precis samma sak i förrgår. Jag lyssnade på Snow Patrol och tänkte på dig. Och saknade trean. Jag saknade det enkla och okomplicerade (tautologi?). Och dig. Verkligen dig. Och Linda och Hanna och Moa och trean, liksom. Att fika på Padde. Att äta morotsmuffins och lyssna på Snow Patrol på Klocktornsberget i höstsol och i Hasselbacksparken i djupblått scilla-hav och vårlycka. Att tänka på vem man är, fast på så mycket mer okomplicerade sätt. Jag gillar inte riktigt överkursen i Identitetskris.
Vi är lika. Ibland läskigt lika. När vi tänker på samma saker på varsin sida av Sverige. Vi får höras snart, min kära. Puss!
