LaPrimavera

Det är otroligt att tiden kan gå såhär långsamt. Jag vandrar runt i det tomma huset i väntan på att något ska hända. För min del skulle jag nöja mig med att minutvisaren på köksklockan ska flytta sig så att det hinner bli morgon igen någon gång i detta livet, men det ser inte så ljust ut när det gäller uppfyllandet av dessa mina fåfänga förhoppningar om barmhärtighet. Nej, tänker Gud, låt dem våndas i sin väntan. Varför ska inte de oxå lida av evighetens oändlighet?
    Så här går jag då, ensam. Med jämna mellanrum tar jag mig en titt på mobilen och ber en stilla bön om ett missat samtal eller ett sms från en av mina vänner som kan lysa upp min trissta tillvaro. Specielt är det en person jag vill ska höra av sig, men det kommer inte hända. Vilket innebär att jag går här som en annan kärlekskrank tösunge i en Hollywood-film, en så kallad chick-flick. Dessa fruktansvärt frustrerande tjejer som får en att villa kasta närmaste tillhygge mot TV:n eller vitaduken. Om inte det framgår helt och fullt vill jag förtydliga för alla att jag föraktar dessa tjejer och dessa filmer för att de är smått patetiska. Varför sitta och vänta på att han ska få tummen ur? Gå vidare i stället! ( I'm half way there. Om inte mer än halvvägs.)
    För att förströ mina tankar lite går jag fram och tillbaka till köket för att öppna kylskåpet för tusende gången bara för att finna att det är lika tomt som tidigare. Det finns inget att äta inte idag och inte imorgon och inte på söndag. Jag lyckades skarpa ihop något som troligen kommer vara det närmaste en middag jag kommer innan söndag. Två pannkakor min mamma lämnade åt mig och en nästan tom påse med solrosfrön. Mums! De är varken saltade eller rostade och lär så inte heller bli då jag är för bekväm av mig. Jag önskar att jag bodde på tant Bergs skräpbodsvind så som Lotta gjode när hon flyttade hemmifrån, då hade jag fått maten upphissad i en korg. Det vore lite kul, men ack jag är förpassad till familjens matsalsrum. Jag är övertygad om att pannkakaor smakar bättre på tant Bergs skräpbodsvind.

Jag har kommit på vad det var jag hade tänkt skriva om tidigare idag. Vi har haft vår första filosofilektion och vi fick i uppgift att rita vad vi tänkte när vi hörde ordet filosofi. Min kompis Linda ritade en sten med vingar och jag fick gissa varför. Jag gissade att stenen representerade tunga tankar som sin tyngd till trots försökte flyga fritt och vikten av att men låter tankar göra det. Jag kunde ju inte ha haft mer fel. Det var som så att det var något de hade diskuterat på hennes systers filosofilektion. 

"En sten kan inte flyga.
Det kan inte jag heller.
Alltså är jag en sten."

Jag känner mig röksugen och det är ju inte bra. Det är dessutom lite skumt då jag inte röker. Det har endast hänt vid ett fåtal tillfällen som jag är allt annat än stolt över. Men hur som haver så ligger det ett paket med cigg någonstans i mitt rum. Jag vet inte vart och det är kanske bäst att låta det förbli så.

BLÄ!!!

Jag har glömt vad det var jag skulle skriva. Finner inga ord. Det tycks mig som om min kvot med ord tagit slut redan innan jag ens börjat skriva på min bok (projektarbetet), men det löser sig det gör det ju alltid.
Skit sam, jag återkommer... troligen... förhoppningsvis... säkerligen!

Oj, oj,oj!!!
Nu är det så längesen jag skrev på bloggen att jag hade glömmt mitt lösenord. Mindre bra, mer typiskt mig dock.
Så mkt har hänt sen jag senast skrev så det får nog bli några godbitar bara från sommaren som varit.

Har jobbat och slitit nästan hela sommaren och nu e den plötsligt slut. Det känns tomt, men jag ska inte klaga.
Har svävat på förälskelsens små fluffiga och rosa moln... tills jag missbedömde avståndet och föll till marken med en duns. Har även upplevt dagisnostalgi i form av små gubbar i galonisar. Och nu är väl ett tillfälle så gott som ngt att be om ursäkt till alla jag skrattat åt. För skrattat det har jag gjort och allt som oftast åt, inte med utan åt, folk. Dessut så säger folk så roliga, fiffiga eller bra grejer ibland. Tex:

-Yes! Idag är det måndag då är det bara fem dagar kvar tills det är helg! // Linus

-Det bästa kommer alltid i små förpakningar. // Luis. Roligt för att han sa det om sig själv. Sen kan man ju undra om det är sina ynka 170 cm han syftar på eller något annat ;-P

-Hmm... fredag den trettonde det måste ha varit en ... hmm...(kollar lite på kalendern) en fredag!! // Jag. Folk skratta åt mig och jag var allmänt hånad.

-Du behöver inte kolla dig i spegeln, du e alltid vacker.
-HA! Du säger alltid så snälla saker. Det e tur jag har dig.
-Ja, jag vet. // Jag och Luis. Han e allt smått självgod. 

-Vad e det du har där? Är det en padda?
-Japp, jag tänkte skrämma Angelica med den.
-Haha. ja gör det. // Wrisman och Linus. Jag (Angelica) tykte det inte att det var så jätte kul när paddan hoppa mot mig. Ush!

Nu orkar jag inte mer och jag tänker inte påstå att jag kommer skriva mer en annan dag för så blir det inte.
Får jag för mig att berätta ngt mer om min sommar ör jag det, men mest troligt e att jag glömmer och skriver om ngt annat i stället. 

Adios!