LaPrimavera

Uddevalla bjuder på försommar, men alltid i små doser. Kanske så att vi inte ska bli alldeles för till oss av sommarvärme. Juat i dag är en sån dag då det ransoneras ut lite sol i små korta, men intensiva doser. Och i skrivanmde stund har sommaren gått i moln.
   Men allting känns för det mesta så mycket lättare när vi bjuds på lite vår. Stegen blir lättare till toner av Regina Spektor på varm asfalt. Nätterna blir lite lättare att ta sig igenom, sömnlös, när de inte är så långa. Allt blir lite bättre när världen och sinnet blir ljusare.
   Framför allt tror jag att jag känner att jag personligen går mot ljusare tider och jag försöker trycka undan tankarna på att ljusare tider i den bemärkelsen att ledan och tristessen tar slut innebär mörkare tider i övrigt. Ja, ända från det att det börjar knoppas så tänker jag på att allt snart är slut och jag ängslas. Men inte riktigt lika mycket i år. I år har jag inte varit lika upptagen av skola. I år har jag inte missat överflödet av maskrosor som dyker upp när våren slår ut. Något jag däreomt missade var vitsipporna, men dem har jag ändå inte haft tid för på år och dag. 
  
Men jag saknar mina vänner, de tycks ha blivit så få. Kanske är det för att jag är den enda drummeln här som saknar mening med tiden som är. Som lever i det förgångna och i framtidsdrömmar. Jag saknar Jessan i NY och Ullis i Gbg som jag inte har pengar att besöka, men kanske skulle jag ta och ringa henne. Hon har ju tydligen brutit handen, i den mån man nu kan bryta handen i sig... ett ben är av om jag har förstått det rätt utan att ha pratat med henne...

Min vistelse hemma börjar gå mot sitt slut. I morgon blir det en sista kraftansträngning när jag ska träffa Hanna och sedan också Jessan. Båda på samma dag eftersom de inte kan annars.
   Ska på sätt och vis bli skönt att återvända till stora staden i öster och mitt vanliga (om än oerhört ensamma liv) där. Jag har funderat mycket på det här med vänner de senaste dagarna. Det beror helt klart på boken som jag har läst, "Konsten att fylla trettion" (INTE en självhjälpsbok som alla som ser titeln tror). Om en man som flyttar hem till Birmingham, efter några år i New York och London, och hittar alla sina vänner. De liksom bara sådär utan att ha sett varandra på sex år hittar tillbaka till varandra.
   Så blir det aldrig och "hemma" känns tomt utan de vanliga folket. Så så mycket bättre har jag det inte "hemma" än vad jag har det i mitt hem när allt kommer om kring. Jag är lika vilsen utan mål i livet här som någon annanstans. 
   Men så ändå, när jag är i huvudstaden (mitt hem) så tror jag att allt ska lösa sig när jag kommer hem till "hemma". Fast så fort jag är hemma så är det just någon annanstans som känns som svaret på min problem. Jag tror helt enkelt inte längre att mitt problem är ensamheten utan målösheten. 
   Den liksom får mig att känna mig menlös. 

Förövrigt så har jag kommit fram till att denna åldersnojiga huvudkaraktär är jag, bara ett decenium senare. Jag är förtvivlad över att livet inte ser ut som jag hade tänkt mig och jag är övertygad om att det aldrig kommer att lösa sig för mig om jag inte lever upp till drömmen om mig själv. 
   Jag är fast i någon form av livs-limbo. Alldeles ovanför det otrevliga och ändå inte än i himmelriket.

Nej nu har jag en dröm att uppfylla.

//Ina-Fina