LaPrimavera

Det verkar som om jag har tabbat mig rejält och nu hittar jag fan inte min kamerasladd och alla kameror i huset har fel sorts minnekort. Toppen verklgen! Och ohlsson som tittar förbi bara för att hämta sina bilder bitida imorn. fuck!
Får panikleta en gång till.

Här har vi inte kännt varandra så långe, ett par veckor kanske och oj va full jag e på den här bilden... minns faktiskt, hör och häpna, inte att jag tog kort den kvällen.

//Ina-Fina... kommer sakna min storebror :-(

I morgon tittar förhoppningsvis Ohlsson förbi innan han drar till Örebro för att hämta bilderna från "familjens" sommar tillsammans och jag sitter och pillar med det just nu.
Detta har varit det jobbigaste och mest utdragna farväl i världshistorien. Ullis och Moa är redan avvinkade och nu är det imorgon och sedan lördag, den allra jobbigaste dagen, kvar. Hade faktiskt tänkt att dränka mina sorger på lördag i omänskliga mängder alkohol, men så takade jag ja till att jobba på lördag. Mest av allt vill jag dock slippa, men jag kan inte sticka huvudet i sanden.

Jag skrev i mitt brev till Ulrika något som jag vill att alla ska veta.
"Jag känner mig dock lite som mannen i sagan om världens vackraste hjärta. Mitt hjärta är inte skinande rent och helt. Det har fått sig en del törnar genom åren och här och där ser man styngnen kring bitar som egentligen inte hör dit, det är där som jag har skurit ut delar av mitt hjärta för att ge till er och i gengälld fått delar av era att fylla tomrummen med. Mitt hjärt är ett vackert hjärta och i det bär jag med mig en del av dig (er)."

Jag kommer att sakna er oerhört även om jag vet att det bara är tillfälligt.

// Ina-Fina med all kärlek jag kan uppbåda

FAN Z! Gör inte så här, inte nu. Det kommer bara vara vi kvar av familjen och så... nä jag vet inte FAN helt enkelt. 


//Ina-Fina

I natt runt två tiden väller grannarna in efter kvällens festligheter och man hör någon säga att det är dags att sätta fram stoppskylten så ingen kommer in. Jag vet inte hur Bim tänkte men jag såg framför mig en skylt som de man hänger på hotelldörren. Utan att färsta någon större vikt vid det hela somnar vi efter ett nattligt samtal med Z.
När vi nu efter många om och men tagit oss upp ur sängen för att skrida till handling och få dagens göromål ur världen vill vi ju självklart inleda dagn med frukost, så Bim tassar ut på väg till köket. Efter förvånanasvärt kort tid kommer en fnissig Bim tllbaka och är det inte så att Bims nya grannar är så llika henne själv att de faktiskt har tagit med sig en riktig varningsskylt och ställt upp i koridoren.


Det finns till och med en spärrlinje.

Nu bara måste Bim ta medsig sin skylt! Tänk så lika de är. Vi får väl dock hoppas att inga olyckor händer på grund av de boende på Smålandsgatan 4A.

// Ina-Fina i risk-zonen

Nu äntligen är det mat! I tacosåsen annar vi en antydan av curry och jag undrar om det är så värst mexikanskt. Vi säger nej, men det blir en mjukstart på mitt projekt att lära mig äta curry. Jag gör nämligen så då och då att jag tar och lär migg att tycka om något jag egentligen avskyr. Som exempel kan vi ta svarta oliver (de gröna är för äcklga) och basilika som idag är bland det bästa jag vet. I alla fall så har det varit matlagningspremiär i lägenheten, till vår kullinariska måltid har vi megapol i bakgrunden vilket kan tyckas strida mot allt Bim står för, men de spelade alldeles nyss Wonderwall med oasis. 
Just nu dekorerar Bimse väggarna med valmoblommor och sedan blir det film. Som tidigare nämt har boysen annat för sig på annat håll i landet och jag tror att deras sista kväll slutar i tårar, Bim tror på kopiösa mängder sprit. Kanske får vi båda rätt. Hur som helst hoppas vi att de och alla andra vänner har det bra.

// Ina-Fina inte så stark ändå

Nu är det kväll och det blir faktiskt en riktig hemmakväll här i Kalmar. Vi ska äta tacos och se på film, men dessvärre innebär det att vi måste traska ut i regnet och hitta en videobutik och här i Kalmar är vädret piss. Västkusten är och förblir i alla lägen bästkusten/ festkusten. Det skulle då vara  i fotboll där vi faktiskt hejar på ett östkustlag, ett lag som gör att vi är förbjudna att göra saker som att dansa eller shotta ute på krogen när en viss låt spelan. Det är nämligen DIF vi hejar på.
Men middag in the äckligate kök in the world som is the grej...fast först filmjakt. Jag känner ju dock att en myskväll hemma i soffan kan vara farlig. Det hela kan mynna ut i gråtfest, för oj som vi saknar vår lilla familj och våra festrutiner.
I torsdags hade vi avskedsmiddag med bowling ett helt gäng och det slutade med ett långt farväl utanför oss på Hattmakarn. Grabbarna ska ikväll avsluta en era där de har spenderat varje helg tillsammans och för min och Bims del handlar det nu om att avsluta en era där vi har träffats så gott som varje dag i flera år. Vårt lilla "äktenskap", ja Bim och jag är som ett gammal gift par, kommer att bli ett särboförhållande på extremdistans.

//Ina-Fina så gott som frånskild

Nej, det är faktiskt ingen kloakskrubb längre utan en relativt fräsch och fin lägenhet i centrala Kalmar. Kalmar är ju dock ingen storstadsmetropol, men det är en lummigt grön stad... än så länge i alla fall. Just nu tas det efter-bilder för att folket ska få se hur det nu ser ut efter att det storstädats. Ni vet hur somliga männsikor får tarmsköljningar, man skulle kunna säga att det är det som vi har gett studentlyan nu ska den bara dekoreras färdigt. 
Så nu efter en jobbig natts sömn, att sova två i en 90säng är fan inte lätt ska jag säga er, har vi lite ny energi, men fortfarande galet ont i våra axlar efter gårdagens strapatser med ågflyttning och "utflykter" till diverse shopping ställen. Nu blir det frukost studentstyle.

// Ina-Fina live från frukost-Kalmar 

Jag kommer för all framtid minnas den här helgen som helgen då Bm ocah jag reste tvärs över vårt avlånga land bara för att upptäcka att Bims lägenhet är så lik ett psykhem som något någonsin kan bli. För att citera Bim själv "Det finns de som bor i kloakerna..." och det sumerar väl hur fr'sch Bim nya skrubb är (var, vi har ju städat som idioter). Det är (än en gång var) alltså så illa att enbart en kloak kunde få detta skyffe att blekna i jämförelse, men det var knappt.
Jag är lite stött över att min käre bror Z trodde att jag skrec så i ett sms bara fr att jag ville att Bim skulle stanna i Uddevalla, men så är alltså inte fallet.

//Ina-Fina live från Kalmar, ett uddevalla i 90-talstappning

I helgen var sista festhelgen med familjen som och vi inledde strongt med GBGs kulturkalas, dagen efter var det konfa och fotboll för halva familjen, följde upp med planer om O'Learys... fast vi missade ju bussen.

Vi börjar med fredagkväll då Bim och jag så snällt fick gå ner till östra stationen eftersom vi missade bussen till stan på grund av Bim... Målet var ju som sagt Göteborg och våra bröder satt redan på tåget. Efter ca tjugo minuters väntan så går bommarna ner en bit bort och i samma stund kommer det två flickor genom staketet på andra sidan rälsen (från perongen sett). Den första flickan är först på väg över vilket vore helt galet korkat, men hon hejdar sig i sista stund och försöker även stoppa sin kompis. Kompisen sliter sig dock loss och hoppar över spåret och upp på perongen och där kan vi snacka hårsmån. Tösungen var galet nära att träffas av tåget som tutade som besatt. Hon fick dock vad hon  förtjänade, en rejäl utskällning av en man som kom gående, troligtvis även han inblandad i tågtrafiken, konduktör eller chauför typ.
Väl på tåget vägrar vi leta upp killarna, de får leta upp oss. Eller rättare sagt, de som letar upp de andra förlorar. Jag och Bim vet det, Ohlsson och Z vet det, men vi vet inte med säkerhet att de vet så i ljunskile letar vi upp dem. Och oj vad vi förlorade för självklar känner de oss tillräkligt väl för att veta att det hela var en tävling.
Denna näst sista partykväll tillsammans är det två av oss som måste ta det lungt, fast det blir att alla gör det.

Familjen drar runt på stan en stund i vimmlet efter att ha suttit i en park och druckit schweppes och cola. Kissinödig så in i bängen blir jag efter många om och men att gå in på en bajamaja. Inte roligt :-( I jakten på cigg skiljs våra vägar åt då Bim och Z inte kan hänga med i svängarna när jag och O drar in på första bästa 7eleven-liknande butik.
Ute på gatan igen är vi alltså helt ensama i vilmlet och våra ftter leder oss in på ett närliggande Italienskt Bistro där vi beställde öl och cappuccino och ett toalettbesök kostade 50 kronor... om man inte var gäst dvs. I egenskan av kund använde jag mig av toaletten och upptäkte att tvålen byts ut mot ett drygt diskmedel.
Ohlsson och jag sitter på den trevliga uteserveringen och dskuterar framtid och barn, vilket för övrigt verkar ha varit helgens samtalsämne numer ett, för snett bakom mmig sitter att par i trettioårs ålder med vänner och ett litet barn som leker kring oss. Vi undrar om det är vi som sitter där om tio år.
När vi sitter där och dricker får vi plötsligt syn på resterande familjemedlemmar, vi konstaterar att eftersom vi ser dem utan att ha ansträngt oss (det är ju de som irrar runt i storstan) så har vi vunnit eftersom vi har suttit still på samma ställe hela tiden. Vi ropar på dem och av just samma anledning anser sig även våra motståndare vara vinnare...

Det slutar med att vi drar med Salem till trägrån där jag får rundvisning och Z och jag firar två mpnader som luckligt par pch Ohlsson lämnar tidigt. Vi träffade fler uddevallabor var av en spenderade 15 minuter med att stå där och ropa "OH MY GAAAAAD!"

// Ina-Fina återkommer

Bim och jag sitter på 09.05-bussen ner till stan och hör följande:

- Åh, jag såg en polis! Poliser är dumma, säger en liten flicka på två och ett halvt - tre år cirka.
- Nej, det är de inte, svarar ung mamma
- Nähä...
- Vem har sagt det?
Tystnad
- Vem är det som säger det? Mamman upprepar sin fråga.
- Det har jag sagt.

 

Sitter och äter frukost bestående av knäckebröd med te (ur en PimPim-mugg, yes box fantasin flödar). Har kommit på att jag inte skrivit något om vad som hände i helgen och egentligen kan det kanske inte klassas som något intressan med tanke på den inte var helt olik alla andra, men jag tänker ändå plåga er med lite utstickande händelser.

Till att börja med så var vi i Grebbestad och tältade, eller ja Bim och jag tältade. O och Z sov i den varma skäna bilen medans jag och låg och skakade tänder i den fuktiga tältet hela natten. Bim hade det varmt och skönt i sin sovsäck.
Vi läste horoskop och Zs var kanske inte så väldans uppmuntrande, men vi andra kände oss nog ganska tillfreds med den framtid vi förutspåddes.
Moa var med!
Jag liknade vid något tillfälle killarna vid Charles Dickens. Jag minns inte varför, men det hade att göra med det kända uttrycket "Let them laugh. Let them cry. Let them wait."...
Taxichaufören var busschaufören från sist gång. Hur han orkar vara så social hela tiden övergick nog vårt förstånd, men han har en katt som heter Agnes i alla fall.
Efter lite beslutsångets angående slutdestination så hamnade vi på det lilla, lilla, inte jättemysiga stället kallsup. Visst hade det kanske en viss charm, men nä.
Sedan var det allt dricka, det potientiella trekants hånglet på toan (ibland kan man ju börja undra), utmaningen som resulterade i 4-1, THE WALL och det faktum att Bim kände att snabba bilar och hög musik var värt en "ner till hotellbaren för att hitta en flygarman"-posen inne på toa. 
Vi kan fortsätta med höga trösklar, min egendesignade och gjorda klänning som dock inte är helt klar än, flickan från Örebro som Ohlsson dansade (alt. flörtade med) tack vare Moa, den underliga slump att samtliga flickor i vårt sällskap var skorpioner, äcklet som tryckte upp mig mot förstret och sedan dansade vidare till Bim, det nya rädda mig-tecknet som kom väl till pass, kedjerökning, nattliga bad och för små handdukar kontra enorma badlakan.

Jag vet inte vad det är för fel på killar dock, eller kanske är det mig det är fel på. Kanske är det mitt agerande som det är fel på eller reaktionen på konsekvenserna av mitt agerande... Låt oss börja med att reda ut vad mitt agerande, konsekvenserna av det och min reaktion på dem är. Vi börjar från början med mitt agerande, att finna en kille på dansgolvet att hångla upp.
Allt som oftast tror jag faktiskt att killar lever i illusionen att det är de som väljer tjejer och sedan hånglar upp dem, men, med risk att skada en del stora egon, så är det sällan fallet. Ni vet uttrycket Man Eater, min teori är att det bor en sådan inom varje flicka, stygg som beskedlig, och det är hon som bestämmer spelets regler.
Manslukerskan är en av mina kanske lite mindre smikrade sidor, men jag måste ge mig själv lite cred för att ha kommit en lång lång väg från den version av mig som jag en gång var. Den tjej som aldrig festade utan att hångla med åtminstonde en kille. Jag levde enligt mottot New party, new playmate. 
Veni, vedi, vici, eller i nutid, jag kommer, jag ser, jag segrar... och drar vidare. Så lite lever den sidan kanske kvar innom mig, men hon tittar bara fram ibland som nu i helgen. Det vi ser är en beskedligare version av mig som letar efter något som jag inte släpat fram från ett dansgolv (typ som man säger något katten släpat in tänker jag då), utan något mer stabilt och tryggt.
Men det var inte mitt gamla jag kontra det nya eller manslukerskan inom oss alla jag skulle skriva om. Nej, det är som sagt så att det händer att jag liksom alla andra (generalisering) hittar en hångelpartner på ett dansgolv på okänd klubb/ bar/ krog någonstans, vilket med väldigt många killar resulterar i att de tror att de äger en. I detta skede får man lätt en känsla av att ha gått från lekledare till offer, man tappar den kontroll man tror att man har när en kille man nätt och jämnt känner igen (eftersom det har gått åtskilliga timmar sedan man senast var upptryckt mot den nunan) kommer och tar tag i en och hånglar upp en mot en vägg som om det vore något han var berättigad till.
Här kommer min reaktion in i bilden, den reaktion som jag själv ifrågasätter då den är dubbel och i sig självt väldigt motsägelsefull. Jag antar rollen som en tjej som är helt med på noterna samtidigt som hela mitt jag och i många fall ockxå hela min kropp stretar emot det som just då händer. Varför skulle jag vilja hångla med honom igen liksom? Jag blir arg över det han gör samtidigt som jag blir annu argare på mig själv för att jag inte gör något. Därför måste jag säga att tecknet vi uppfann i helgen känns tryggt, men vad händer när inte Bim, Z eller Ohlsson är där om jag inte kan ta vara på mig själv?
Det hände nu i helgen med en av killarna. Någon jävla 08 som trodde att han var Guds gåva till mig. Ett jävla as ända in i märgen som när han letade upp mig tyckte att det var en självklarighet att jag skulle vilja följa med honom till den stuga han hade i närheten. Jag,jag bara flinar åt honom och tror att kommentaren "Så du är en JÄVLA nollåtta!" ska få honom att fatta vinken, men icke som nicke, trots otaliga räddningar återkom han ständigt. Och själv är jag för feg för att avvisa honom för tydligt med mina vännes hjälp eller be honom dra åe helvete även om det var just det jag ville att han skulle göra.
Alla killar är inte som dess avskumm man tyvärr så ofta stöter på. Jag tror och hoppas att ingen av mina vänner någonsin skulle agera så eller ens tänka tanken att de ägde en tjej de hånglat med.
Nej, nu får det bli trygghet nästa för min del!

// Ina-Fina

Rådjur som springer mot skogsbrynet i skymmningen, vinden i träden, fukten från aftonens regn i luften, löven på marken i gläntan. En antydan om något nytt som är i antågande.Kortare dagar och ett mentalt och känslomässigt ide.
"A wind in the grass! The turning of the year. A shiver in the reeds beside the stream, A whisper in the trees - afar they hear, Piercing the heart of summer's tangeld dream, [...] Forseeing winter and the leafless days", för att citera en av de verkligt stora.
En barndom för evigt förbi, slutet på det gamla och börjav av något nytt. A shiver in the soul! The turning of life, för att omformulera en redan tänkt tanke.
Semestern är över, sommarsäsongen är slut och baddjävlarna de har åkt hem. En öde strand sånär som på en kvinna i poncho som mer än något annat ser ut som ett cirkustält. Kuststäderna tömms på folk och krogar försöker sig på ett sista lockrop, bartömmning!
En vattnigt blekblå himmel som i grund och botten ändå alltid ska vara så outgrundligt blå. Aldrig förr har sommarens slut kännts som ett verkligt avslut på samma vis som i år. Någon far, någon annan blir kvar i stoftet som en gång var det enda liv som vi kände till.
Det är när solens blotta närvaro inte längre värmer både kropp och själ som man vet att det är dags. Garderobens färgskala tonas ner och mörknar, sommarparty reduceras till mysiga hemma kvällar med te och tända ljus. Snart ska året lägga sig ner och dö.  
Dag läggs till annan och vid livets vägskäl fattas beslut som tar oss till ställen vi aldrig tidigare drömt. "Vi ska just till att kliva av kartan." George Leigh Mallroy. Lycka till med lyckan du som söker att finna den.
Efter vemodets och avskedens sommar må då den vackra sorgens höst få komma.

// Ina-Fina

Idag fyller farsgubben 45! Jag menar OJ! när blev jag så gammal att han kunde fylla 45. Känner mig just idag inte så ung som jag gjort de senaste månaderna. Kan det vara Matteus kommentar om att jag såg så vuxen ut här om dagen?

Grattis pappa hur som helst.

// Ina-Fina med paketpanik

Ringde Bim nu när jag gjort mig iordning för att säga att jag var redo att dra till Torp som HON VILLE. Då säger männsikan att dit sk avi inte, utan förklaring eller någonting så säger hon dessutom att hon måste iväg igen, så nu drar jag ut för att övningsköra och så ses vi kanske en anna dag. Känns som att vi priopiterar väldigt olika just nu eller så prioriterar vi lika, båda prioriterar Bim. Har hon rätt att skriva att mitt beteende är oacceptabelt så kan jag skriva att hon egoprioriterar, så det så.

// Ina-Fina barnslig och irriterad

Då var ännu en helg til ända och utmattad av karuseller, festande och jobb sitter jag nu på min egen ända och väntar på att det ska bli dags för träning och bad. 

Helgen började med Filip och Fredrik på tåget ner till Gbg... igen, en favorit i repris helt enkelt (bokstavligen talat). Efter den något senare än från början planerat resan ner till den stora staden och dess nöjepark var alla hungriga och varma, väldigt varma. Fast inget kunde stoppa och glada i hågen hoppade vi från brunn till brunn hela vägen fram till Liseberg. På väg genom stan hade jag lite problem med en tomflaska som jag inte bara ville slänga framför allt med tanke på att vi enades om att det nog inte fanns lika många flask- och burkplockare i Gbg som det finns hemma i U-a. 
    
Efter ett bankumatutag, en blockerad dörr som resulterade i ett awkward moment och en diskussion om hur vida man måste vara död eller inte för att få en egen stjärna och om ifall det vore möjligt för Bim att få en enbart med motiveringen att hon faktiskt heter Bim kom vi fram. Dagens första stopp var B-King för alla var ju som sagt hungriga, vi hade ju trots allt inte ätit någon frukost. jo, Ohlsson hade sjlvklart gjort det, men den inbyggda klockan ringde så food it was.

På mat följde Flumeride för att dölja våtafläckar orsakade a något annat än rent vatten, Slänggungan, Balder, Kanonen, Spinrock dock enbart för killarna vi tjejer stod och vilade i skuggan en stund tills jag gick för att slänga skräp och Bim ble blockad av en fet kvinna med sitt barn. Med blocka menar jag verkligen blockad då kvinnan ställde sig mitt framför Bim som satt på en sten vid staketet som går runt Kållerado (underlig stavning), Bim som kände att hon mådde bättre utan kvinans byst i ansiktet avlägsnade sig ganska snabbt. Det blev mer åka av i attraktioner som just Kållerado, Höjdskräcken, Virvelvinden, Uppsvinget och Lisebergsbanan, Jukebox och än en gång Flumride.

Övriga nöjen vi ägnade oss åt var spelgelhuset och Panda vision. Värt att minnas är också när Ohlsson skulle skjuta burkar med slangbella och efter sina 30 sekunder inte fått mer än 60 poäng och en liten, liten fläskläpp. Det var en dag värd att minnas. Tyvärr så har vi ju inte så många dagar kvar tillsammans, men jag personligen känner att det har varit en riktigt bra sommar.

Kvällen bjöd på utgång och det bar efter snabba ombyten av till Trägårn där det var mer folk än jag sett där på hela sommaren. En, för min del, ganska lugn kväll som till min stora besvikelse var alldeles för kort, men det kommer väl flera. Fria, jag, Z och Ohlsson satt och diskuterade kreterier för potentiella flick- respektive pojkvänner och både mina och Fridas läppar höll måttet. Cissi valde att utmana Robin i shott-race, eller om det var tvärtom att han utmanade henne kanske, vilket till ingens förvåning slutade illa. Stället stängde för kvällen och efter att Cissi vägrade att följas hem och istället dragit hem till en långe herre hon kände som bor mittemot Trågårn så rog vi andra till stranden för att bada.

Aldrig tidigare i världshistorien har det tagit så lång tid att ta sig till skeppsviken från stan. Kanske kan det bero på att allt skulle klätras på om det så rörde sig om busskurer, lycktstolpar eller statyhästar. Jag som kände mig smått rastlös drog ständigt fram och tillbaka mellan de olika "smågrupper" som bildades på vägen. Ena stunden lyssnade jag på musik med Mulle andra klämde jag på Jespers nya bröst, som jag efter att ha jämfört med mina egna konstaterade inte var några B-kupor och då växte de plösligt och mirakulöst lite och det ena kan faktiskt ha blivit en B-kupa.

En man (eg. kvinna) mindre valde jag att inte bada när vi väl kom fram för efter över en timme så var jag inte lika berusad längre och det stora blå som i nattens mörker mer såg ut som det stora svarta var inte lika lockande bland alla nakenbadande killar. De flesta var ju dock anständiga nog att ha på sig kalsonger. Jag och Ohlsson agerade panelhönor, även om jag mest låg och halv sov i det snustorra gräset som Olsson satt och luntade på. Ohlsson var busig och gömde kläder i en buske, typ, efter det händer något som inte får hända. Z är inte längre kvar på bryggan, jag ser ut över vattnet, men ser honom ingenstans. Jag frågar Ohlsson om han ser honom och nej det gör han inte, lite smått oroliga ropar vi på honom men får inget svar. Alla börjar se sig om och ropa att det är på allvar och att han ska ge sig till känna. Jesper tar det hela med ro och säger att han står ju där borta vid lyckstolpen. Dettavar det enda roliga med situationen då det som Jesper trodde var Z egentligen var en soptunna. Hanz simmar då ut till bryggan där Z senast sågs och mycket riktigt, bakom bruggan hade Z gömt sig. Aldrig har jag så gärna velat slå någon som jag ville just då, men han är fölåten nu.

Innan vi kunde gå hem var Z och Ohlsson tvugna att dra upp till Jesper för att få (köpa) öl. Vägen dit upp gick lite i samma anda som färden till skeppsviken och Robin utmanades, tydligen antar han alltid en utmaning och jag skulle gissa på att han alltid går in för att vinna. "Racet" gick upp för en brant jordbacke och det hela slutade med att Robin ramlar och glider ner för hela backen och skrapar upp handen. Ohlsson som känner mig frågar om jag int ehar våtservetter i väskan som vanligt och självklart hade jag det. Oturligt, men tpiskt nog hade jag lagt ur det lilla första hjälpen-kitt som legat i väskan tidigare under dagen för att jag kände att jag inte skulle behöva det på krogen. Jag satte Ohlsson på att tvätta ur såret, men det slutade med att det var jag som fick gräva upp gruset ur det med naglarna och tvätta ur det. Sedan blev han omplåstrad eftersom servetten var för smutsig att stoppa blodet med, så Robin blev fin i rosa plåster med hästar på. 

Gentlemen som de är blev jag följd hem av O och Z. I övrigt inte mycket att säga om kvällen förutom att Ohlsson har växt upp och inte tänker hoppa på eller undvika några fler brunnar. Lite tråkigt, men så är det. Han tror helt enkelt inte på deras magi längre, lite som att förlora tron på tomten efter att man redan fått veta att han inte finns.
    Jag menar vi vet att vi inte kommer att bli mer eller mindre lycklig av att gå på eller undvika brunnar, men samtidigt gör vi det för att vi hoppas (och tycker att det är en lite smårolig och galen grej samtidigt som vi växt upp med så att det sitter i ryggmärgen) på samma sätt har vi inte trott på tomten på många år, men tomten finns ju på sätt och vis en då. Vi kallar det barnasinne, och idag sörjer vi Ohlssons.

// Ina-Fina med barnasinnet i behåll

PS! Detta skrevs igår, men av okänd orsak så har det inte publicerats när det skulle. Tekniskt fel antar jag, på mig alltså. Jag har nämligen gjort samma misstag en gång tidigare, exakt vad det är för fel kan jag inte svara på.