En strimma ljus
Det är svårt att slå sig till ro i en främmande stad när man varken har jobb eller skola att ha som utgångspunkt. Jag är kanske ensammast i världen. Det känns så just nu.
Jag har inga mål i livet just nu, jag bara flackar runt i framtidsspekulationernas värld, men hittar inget som jag fastnar för. Inget som man kan bygga en verklighet på.
Jag vet vad jag vill göra, men det är inte verklighetstroget. Eller vad man ska kalla det. Jag trodde att jag skulle vara klar vi det här laget, en termin skulle vara allt som återstod.
Jag får väl fortsätta försöka klämma fram ett mål. Fortsätta kämpa.
Jag tror fan inte att bloggen har varit såhär dyster sen jag startade den.
Ska nog bli volontär på katthemmet i Stockholm.
När jag var liten hade jag stjärnor i taket.
//Ina
Blå tå och födelsedag
//I
Är det här allt jag blir så dör jag
-Känd och rik, känd och rik, känd och rik. Jag vill bli känd och rik.
-Ursäkta va? säger människan på arbetsförmedlingen då.
-Ja, svarar jag. Jag vill bli känd och rik.
-Jaja, jag förstår. Så då är du född nittonhundraåttio... åtta? Sju?
-Nej, nio faktiskt.
-Ja, det kan jag tänka mig. Då ska vi se... Nej, tyvärr så har vi inga jobb för dig i dagsläget, men vet du vad jag har däremot? frågar hon. Vill du bli det i just den ordningen? Känd och sen (kanske) rik?
-Javisst vill jag det. Vadå, vad är det? säger jag med andan i halsen i hopp om att det ska vara bra och det är det.
-Jag har ansökningsblanketter till nästa säsong av Paradise Hotell!
-Wow, det är ju exakt det jag har letat efter, säger jag storögt.
-Ja, då får du fylla i dina uppgifter här och bifoga en bild på dig själv så är det bara att skicka in.
-Vilken tur att jag idag råkar ha bilder på mig själv i bara underkläderna i utmanande poser! säger jag och drar en lättnandens suck.
-Det är ju utmärkt, ler kvinnan stort.
Det är lite så jag har föreställt mig att det skulle se ut om jag faktiskt ville bli just känd och rik, men det vill jag inte. Jag nöjer mig med rik. Gärna en oändlig förmögenhet så jag kan ägna resten av mitt liv åt att göra vad som än må falla mig in.
//Ina-Fina... inte oäändligt rik, än.
So happy together
Sitter och läser gamla inlägg från förr. Det känns konstigt. Så långt ifrån migsjälv jag känner mig. Studenttiden var nog den bästa i livet. Jag bloggade om en del flumm dock. Blandannat så påstår jag mig kunna det här med att campa eller så anser jag mig oförmögen att älska i grupp (läs se på fotboll och vara entusiastisk bland andra människor). Hittade det här också som exempel på min oerhörda förmåga att tänka logiskt.
Loka likes Asia and Ina-Fina knows why
Nej, asien är helt enkelt det mest logiska.
//Ina-Fina... kan det här med att tänka logiskt
PS! Australien skulle bli - Kangaroo Punch
//Ina-Fina... bjuder på sig själv ;)
Svart är ingen färg, det är så man känner sig
Jag hatar mitt jobb. Jag hatar den försupna missären. Jag hatar den inrökta ensamheten. Och jag hatar den ruttnande instängdheten. Som körsbäret på min Sunday så är min chef en fascistisk kvinna som liknar Harry Potters ärvda husalf Krake. Som tur är så jobbar jag bara extra-timmar nu. Skönt för då slipper jag gå 1,5-2 MIL om dagen. "Vi har inga cyklar nu, bla bla bla." säger fascist-Krake. Det var ett cykelschema dock som jag gick på så då ska hon fan förse mig med en cykel också. Nog om mitt jobb.
Ulrika gjorde ett bejublat besök i Stockholm i helgen. Hon slaggade på min soffa ett par nätter och hann få Z att börja säga "to the max" efter allt, inte okej Ulrika, inte okej. Men det har nästan klingat av helt nu. Min katt mer eller mindre dyrkade marken Ulrika gick på också. Bejublat som sagt var.
Mitt liv är alldeles fullspäckat nu känns det som. Trots att jag inte jobbar. Förra helgen Urika, denna helgen Zs päron, nästa helg hem (om bilen har blivit lagad) och helgen efter det så ska jag jobba. Jag hoppas det löser sig med bilen för jag vill komma hem och träffa alla jag inte hann se när jag var hemma och firade jul. Linda och Jessica är ganska högt prioriterade. Borde kanske boka dem redan nu i för säkerhetsskull.
Nu ska jag försöka skriva lite. Jag kör på Strindberg-modelen som du rekomenderade Ulrika. Mail, facebook och bloggar först, sen skriva och en promenix osv. Ligger lite efter i tiden dock. ett par timmar sådär...
//Ina-Fina
Så säg mig vad vi väntar på
Oj, vad tiden snurrar fort, bort bort. Med P3 i bakgrunden har jag stulit mig en stund för att refflektera lite. Vi var hemma över jul och nyår. Det klassiska julfirandet tog ut rätten på oss alla, till och med på diskmaskinen och gav upp andan i mellandagarna. Nyår var bra, det var... gemytligt, men så många som jag inte hunnit träffa under de tio dagar vi var hemma.
Vi hann med att gå på bio med Z storebror dock. Vi skulle ha sett Avatar i 3D, men saker och ting går inte alltid som man tänkt sig om man lämnar de små detaljerna, som att boka biljett, till en disträ Zackrisson. Så vi fick gå på 2012 i stället, men det blev väl bra det också. Bio på gammalt hederligt sätt( där inte saker kommer flygandes mot en och man går där ifrån åksjukare än om man åkt bil med en blind apa hade blivit guidad av en femåring) är mer än dugligt år mig.
Men allt var självklart inte frid och fröjd. Trots att bröderna satt mig i mitten, för att det var tydligen bäst så... Varför framgick inte. Skulle jag klara specialeffekter sämre bara för att jag är tjej, eller vadå? I väntan på att bli insläppta så satte vi oss i baren och jag och den äldre brodern tog varsin Irish Coffee. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev jätteillamånde och fick ont i magen.
Inne i biosalongen blev det efter en stund jättekallt, antagligen för att förbygga att det skulle bli jättevarm av alla människor och apparater. Lagom är bäst, lagom med luftkonditionering till folket, tack. Jag satt där i över två timmar och frös under mina ytterkläder.
Filmen i sig var en typisk katastroffilm så till vida att den obligatoriska huvudrollsfamiljen levde på gränsen till undergång. Hela filmen igenom. Lite extrem, fler katastrof filmer är nog inte möjliga för här bjöds man hela tiden på det mest extrema av allt fasansfullt som naturen kan uppbåda.
John Cusack som tydligen bara kan spela författare numera klarade sig undan döden med en hårsmån hela tiden. Och för det är vi väl kanske tacksamma. Vem vill se John Cusack dö liksom? ta dö på av alla ungarna istället, men nej inte ens det gjorde de. Det fick bli de vuxna ryssarna som fick sätta livet till. Hjälten, tjockisen och The gold digger. Ops nu glömde jag ex-fruns nye make, han kan vi ju inte ha kvar i det lyckliga slutet.
Efter filmen, höga på dödsföraktande adrenalin, slängde vi oss ut i en isgata, för att inte tala om Zs körning sen som han fösvårade genom att spruta lite spolarvätska på rutan som frös fast och skymde all sikt. Inte bara vi hade höga på dödsföraktande adrenalin hade tagit plats bakom ratten. Strax innan vi var framme hos D på Hissingen kom en skåpbil vars förare inte kunde en enda trafikregel. Kanske var han Engelsman, eller från ett annat land med vänstertrafik...
Sen så har jag börjat jobba också. Jag vet inte om jag gillar't än måste jag erkänna. Det förstörde mina knän i torsdags så jag var tvungen att stanna i sängen på fredagen, men det var ju för att jag var tvungen att gå kors och tvärs igenom hela västerort typ. Och när jag äntligen hittade fram till stora tvätten hade min kollega mage att säga "Har du hängt in tvätten på tork först nu!?" Dumma kossa! Nej,d et var inte snällt sagt av mig, men fan va arg och stött jag blev. Olämpligt sagt av henne!
Fick även en besynnerligt stor lust att läsa den sista av böckerna om Harry Potter när vi var hemma i Uddevalla, så den tog jag med. Till Z stora lättnad blev jag äntligen klar igår. Jag fastnar alltid i hennes böcker. har dock inte i min förvirring behövt leta efter min uggla den här gågnen. Jag tycker dock att hon har ihjäl lite väl många karaktärer den här gången. Sen så blev jag som alltid missnöjd med slutet. Den här gången var det dessutom det slutliga slutet. Jaja.
Imorgon blir det jobb igen så nu får jag ta och laga mat.
Puss och kram
//Ina
