LaPrimavera

Nu sitter jag här och ska blogga om hur sjukt mycket tur i oturen jag har haft idag. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag sitter här. Jag skulle ner till Skavsta för att hämta Z och Ohlsson och jag kände redan från början att bilen inte ville starta. Den var dummare än vanligt. Jag fick typ en miljon kärringstopp, vilket jag inte brukar ens med Zs bil. Jag lyckades ta mig iväg i alla fall, men det kändes verkligen inte bra.
   GPSen ville att jag skulle ta vägen genom Stockholm, velket jag inte ämnade göra. Kunnig om vägarna som jag är råkade jag dock svänga av för tidigt och svängde in på Brommacenter i stället för att vända skutan. Varje gång jag saktade in så ville bilen dock dö. Jag kom in på parkeringe och stannade en minut för att byta radion i mobilen mot vanlig musik och viktigast av allt, samla mina rädda små tankar.
   När jag sedan skulle starta bilen igen så gick det nästan inte. Jag fick panik, men lyckade backa ut. Jag körde bort mot rödljuset och bad en liten bön att det inte skulle hinna slå om till rött innan jag kom fram, men det gjorde det. Det tog mig sedan två gröna öppningar innan jag på den tredje tog mig ut. Två stockholmare hann bli arga på mig och köra om:'(
   När jag sedan försöker accelerera gick det inte så bra. Bilen kunde inte, på någon växel, ta sig över 80km/h. Paniken grep tag i mig och jag kände hur tårarna började forsa och andningen blev något som liknade hyperventilering såpass mycket att det nog var det närmasta jag någonsin kommit utan att dra igång på riktigt. Jag insåg till min stora förtvivlan att jag inte hade något annat val än att åka hem. Och tårarna forsade.
   För varje gång jag saktade in så blev maxhastigheten lägre och lägre nästa gång jag skulle öka på lite. Det var nätt och jämnt att jag lyckades ta mig till parkeringen. Och där fanns det först ingen plats på vår halva så när jag skulle backa ut och åka till andra halvan så ville inte bilen gå igång och när den väl gjorde det så funkade det inte att lägga i backen! Tills lut så kom jag in på en ledig fick, men kom snett och fick inte gång bilen så att jag kunde ställa den rätt.
   Väl inne i hemmets trygga vrå gjorde jag allt jag kunde för att se till så att de skulle komma hem igen, men eftersom mina bekanskaper i Stockholm är väldigt begränsade så fick killarna ta en flygbuss och så kom jag in till stan för att hjälpa dem hem på tunnelbanan.
   När vi kom till brommaplan så skulle killarna promt ha mat så vi missade bussen hem och fick gå 3,5 km mitt i natten. Jag var inte nöjd! Believe it or not, inte nöjd alls.

PS! Jag skrev det här igår. Nästan allt, utom slutet faktiskt. Men fick så brottom in till centralen att jag int ehann avsluta. DS

//Ina

Det går helt enkelt aldrig min väg. Jag fick ett tips om ett jobb. Jag städade bort lappen med informationen. Jag hittade lappen igen, mitt framför nösan på mig. Jag ringde. Hon var på semester. Nu ämnar jag skita i allt och krypa mer med bäbis i soffan och se på That 70s show. Sen får jag fortsätta mitt duktighetståg och laga pannkakisar till älsklingen.

//Ina-Fina och Shambles signing out

För ett par timmar sedan kunde jag inte få upp tvättmaskinen hur jag än försökte. jag gjorde som man skulle som man brukar, jag gjorde det hårt, jag gjorde det lite åt sidan, jag gjorde det lite uppåt, jag gjorde det tryck mot luckan och jag gjorde det med desperata ryckningar. Nada, den gav inte med sig en millimeter! Så jag ringde Z och skvallrade om hur dum den var. Det vet jag inte om jag borde ha gjort. Hans kolega la sig också i och båda mer eller mindre idiotförklarade mig med saker som "har du tryckt på knappen" eller "är det klar då". Hallå hur dum tror ni att jag är egentligen?
   Efter detta inte så givande samtal så blev jag sur och gick därifrån, men envis som jag är kunde jag inte låta bli att försöka igen och då händer det som inte får hända efter att man ringt sin pojkvän bara för att tvättmaskinen inte går att öppna. Den glider upp hur enkelt om helst, som om den aldrig gjort annat. Oh, shit. Vad som helst men inte det här! tänkte jag då, men skickade ändå iväg ett sms för att meddela att problemet var löst. Av yours truly.
   Meeen när jag skulle ta ur tvätten insåg jag att den var blöt, vilket den måste ha blivit under att av de små sesam öppna dig-experiment som Z fick mig att göra. Så jag stängde och startade centrifugering. And guss what! Nu går den inte att öppna igen. Så våra kläder är inlåsta där på obestämd tid.


Dö tvättmaskinen! Dööö!!!


Vad för en sorts "hemmafru" är jag egentlige om jag inte ens kan få maskinen att öppna sig. hade jag gjort ett desperate housewifws-test hade jag säkert blivit klantiga Susan. Åh!

//Ina-fina

Drömmar är bättre än verklighet. Ibland. I dag var ett sånt tillfälle. Dagen har varit seg, väldigt orolig som i ickerolig. Jag drömmde dock om att jag och Z var på road trip hem. Vi stannade på en bensinmack för att tanka och köpa lite proviant. Där fick jag syn på en skvallerblaska med en bekant på framsidan, iförd baddräkt och stumpbyxor. Det fanns även två små bilder den ena där hon hånglade med en kille och den andra på killen själv. Och killen var ingen mindre än Ohlsson. Jag finner det svårt att tro att detta skulle ha ägt rum, damen i fråga har nämligen länge varit ute efter min man. MEN när jag skulle visa tidningen för Z var det inte Ohlsson längre utan han vampyrkillen som alla tycker är så sexig. Hela  mittuppslager bestod av fler utmanande bilder och en intervju där hon talade ut. 
   Jag köpte tidningen, men fick aldrig läst den för innan jag visste ordet av det så befann jag mig utan för polishuset i Uddevalla som medlem i hundkurs. Med någon annans hundar och jag blev rånad. Jag visste att det avr något lurt med de lurviga alkisarna som stod bakom oss. Men däremot så trodde jag att polismannen som höll i kursen skulle vara lite mindre... värdelös.   

//ina

Dans Le Coeur. Dansliqueur. Ni vet den där känslan när musiken är så hög att man kan känna den vibrera i hjärtat. Jag tror inte att jag tycker om den. Det är för högt. Det förstör allt förutom dansandet och jag gillar inte att dansa. Jag tycker inte om när jag bokstavligen talat känner musiken inom mig. Jag vill kunna prata med folk. Jag vill höras. Av andra, andra som jag känner alltså. Bortsett från musiken var utgången i helgen, hemma i Uddevalla, bra.

In vino veritas. I lördags hittade vi inte sanningen i vinet. Vi tömde hela flaskan, men på botten låg endast de lögner jag behövde för att ta hem Rappakalja. Jag ägde de andra. De svalde mina påhittade fakta med hull och hår. I rock. Jag hittade på filmer och ord, lagar och förkortningar. Dagen efter ville de ha revansch, och vad  hände då? Jo jag soade banan med alla sanningsenliga, rättfärdiga människor igen. Oho ooo, jag ljuger så bra.

Sen var det ju dags för den stora resan "hem" igen, con el gato. Vi var tre människor inställda på resan från helvetet, men Babyshambles var fantastisk. Han var lite nervig i början, men sen var han så duktig. Och jag var så stolt. Min lilla pojke har blivit stor. En stor fin kisse som ligger här brevid mig och drömmer. Det rycker i hans morrhår. Han är söt.

Nu ska jag försöka lista ut vad det är som ligger bakom massdöden bland mina blommor.

//Ina-Fina