Vem kommer med solsken till mig?
Uddevalla bjuder på försommar, men alltid i små doser. Kanske så att vi inte ska bli alldeles för till oss av sommarvärme. Juat i dag är en sån dag då det ransoneras ut lite sol i små korta, men intensiva doser. Och i skrivanmde stund har sommaren gått i moln.
Men allting känns för det mesta så mycket lättare när vi bjuds på lite vår. Stegen blir lättare till toner av Regina Spektor på varm asfalt. Nätterna blir lite lättare att ta sig igenom, sömnlös, när de inte är så långa. Allt blir lite bättre när världen och sinnet blir ljusare.
Framför allt tror jag att jag känner att jag personligen går mot ljusare tider och jag försöker trycka undan tankarna på att ljusare tider i den bemärkelsen att ledan och tristessen tar slut innebär mörkare tider i övrigt. Ja, ända från det att det börjar knoppas så tänker jag på att allt snart är slut och jag ängslas. Men inte riktigt lika mycket i år. I år har jag inte varit lika upptagen av skola. I år har jag inte missat överflödet av maskrosor som dyker upp när våren slår ut. Något jag däreomt missade var vitsipporna, men dem har jag ändå inte haft tid för på år och dag.
Men jag saknar mina vänner, de tycks ha blivit så få. Kanske är det för att jag är den enda drummeln här som saknar mening med tiden som är. Som lever i det förgångna och i framtidsdrömmar. Jag saknar Jessan i NY och Ullis i Gbg som jag inte har pengar att besöka, men kanske skulle jag ta och ringa henne. Hon har ju tydligen brutit handen, i den mån man nu kan bryta handen i sig... ett ben är av om jag har förstått det rätt utan att ha pratat med henne...
Men allting känns för det mesta så mycket lättare när vi bjuds på lite vår. Stegen blir lättare till toner av Regina Spektor på varm asfalt. Nätterna blir lite lättare att ta sig igenom, sömnlös, när de inte är så långa. Allt blir lite bättre när världen och sinnet blir ljusare.
Framför allt tror jag att jag känner att jag personligen går mot ljusare tider och jag försöker trycka undan tankarna på att ljusare tider i den bemärkelsen att ledan och tristessen tar slut innebär mörkare tider i övrigt. Ja, ända från det att det börjar knoppas så tänker jag på att allt snart är slut och jag ängslas. Men inte riktigt lika mycket i år. I år har jag inte varit lika upptagen av skola. I år har jag inte missat överflödet av maskrosor som dyker upp när våren slår ut. Något jag däreomt missade var vitsipporna, men dem har jag ändå inte haft tid för på år och dag.
Men jag saknar mina vänner, de tycks ha blivit så få. Kanske är det för att jag är den enda drummeln här som saknar mening med tiden som är. Som lever i det förgångna och i framtidsdrömmar. Jag saknar Jessan i NY och Ullis i Gbg som jag inte har pengar att besöka, men kanske skulle jag ta och ringa henne. Hon har ju tydligen brutit handen, i den mån man nu kan bryta handen i sig... ett ben är av om jag har förstått det rätt utan att ha pratat med henne...
