Är det här allt jag blir så dör jag
-Känd och rik, känd och rik, känd och rik. Jag vill bli känd och rik.
-Ursäkta va? säger människan på arbetsförmedlingen då.
-Ja, svarar jag. Jag vill bli känd och rik.
-Jaja, jag förstår. Så då är du född nittonhundraåttio... åtta? Sju?
-Nej, nio faktiskt.
-Ja, det kan jag tänka mig. Då ska vi se... Nej, tyvärr så har vi inga jobb för dig i dagsläget, men vet du vad jag har däremot? frågar hon. Vill du bli det i just den ordningen? Känd och sen (kanske) rik?
-Javisst vill jag det. Vadå, vad är det? säger jag med andan i halsen i hopp om att det ska vara bra och det är det.
-Jag har ansökningsblanketter till nästa säsong av Paradise Hotell!
-Wow, det är ju exakt det jag har letat efter, säger jag storögt.
-Ja, då får du fylla i dina uppgifter här och bifoga en bild på dig själv så är det bara att skicka in.
-Vilken tur att jag idag råkar ha bilder på mig själv i bara underkläderna i utmanande poser! säger jag och drar en lättnandens suck.
-Det är ju utmärkt, ler kvinnan stort.
Det är lite så jag har föreställt mig att det skulle se ut om jag faktiskt ville bli just känd och rik, men det vill jag inte. Jag nöjer mig med rik. Gärna en oändlig förmögenhet så jag kan ägna resten av mitt liv åt att göra vad som än må falla mig in.
//Ina-Fina... inte oäändligt rik, än.
Svart är ingen färg, det är så man känner sig
Jag hatar mitt jobb. Jag hatar den försupna missären. Jag hatar den inrökta ensamheten. Och jag hatar den ruttnande instängdheten. Som körsbäret på min Sunday så är min chef en fascistisk kvinna som liknar Harry Potters ärvda husalf Krake. Som tur är så jobbar jag bara extra-timmar nu. Skönt för då slipper jag gå 1,5-2 MIL om dagen. "Vi har inga cyklar nu, bla bla bla." säger fascist-Krake. Det var ett cykelschema dock som jag gick på så då ska hon fan förse mig med en cykel också. Nog om mitt jobb.
Ulrika gjorde ett bejublat besök i Stockholm i helgen. Hon slaggade på min soffa ett par nätter och hann få Z att börja säga "to the max" efter allt, inte okej Ulrika, inte okej. Men det har nästan klingat av helt nu. Min katt mer eller mindre dyrkade marken Ulrika gick på också. Bejublat som sagt var.
Mitt liv är alldeles fullspäckat nu känns det som. Trots att jag inte jobbar. Förra helgen Urika, denna helgen Zs päron, nästa helg hem (om bilen har blivit lagad) och helgen efter det så ska jag jobba. Jag hoppas det löser sig med bilen för jag vill komma hem och träffa alla jag inte hann se när jag var hemma och firade jul. Linda och Jessica är ganska högt prioriterade. Borde kanske boka dem redan nu i för säkerhetsskull.
Nu ska jag försöka skriva lite. Jag kör på Strindberg-modelen som du rekomenderade Ulrika. Mail, facebook och bloggar först, sen skriva och en promenix osv. Ligger lite efter i tiden dock. ett par timmar sådär...
//Ina-Fina
Så säg mig vad vi väntar på
Oj, vad tiden snurrar fort, bort bort. Med P3 i bakgrunden har jag stulit mig en stund för att refflektera lite. Vi var hemma över jul och nyår. Det klassiska julfirandet tog ut rätten på oss alla, till och med på diskmaskinen och gav upp andan i mellandagarna. Nyår var bra, det var... gemytligt, men så många som jag inte hunnit träffa under de tio dagar vi var hemma.
Vi hann med att gå på bio med Z storebror dock. Vi skulle ha sett Avatar i 3D, men saker och ting går inte alltid som man tänkt sig om man lämnar de små detaljerna, som att boka biljett, till en disträ Zackrisson. Så vi fick gå på 2012 i stället, men det blev väl bra det också. Bio på gammalt hederligt sätt( där inte saker kommer flygandes mot en och man går där ifrån åksjukare än om man åkt bil med en blind apa hade blivit guidad av en femåring) är mer än dugligt år mig.
Men allt var självklart inte frid och fröjd. Trots att bröderna satt mig i mitten, för att det var tydligen bäst så... Varför framgick inte. Skulle jag klara specialeffekter sämre bara för att jag är tjej, eller vadå? I väntan på att bli insläppta så satte vi oss i baren och jag och den äldre brodern tog varsin Irish Coffee. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev jätteillamånde och fick ont i magen.
Inne i biosalongen blev det efter en stund jättekallt, antagligen för att förbygga att det skulle bli jättevarm av alla människor och apparater. Lagom är bäst, lagom med luftkonditionering till folket, tack. Jag satt där i över två timmar och frös under mina ytterkläder.
Filmen i sig var en typisk katastroffilm så till vida att den obligatoriska huvudrollsfamiljen levde på gränsen till undergång. Hela filmen igenom. Lite extrem, fler katastrof filmer är nog inte möjliga för här bjöds man hela tiden på det mest extrema av allt fasansfullt som naturen kan uppbåda.
John Cusack som tydligen bara kan spela författare numera klarade sig undan döden med en hårsmån hela tiden. Och för det är vi väl kanske tacksamma. Vem vill se John Cusack dö liksom? ta dö på av alla ungarna istället, men nej inte ens det gjorde de. Det fick bli de vuxna ryssarna som fick sätta livet till. Hjälten, tjockisen och The gold digger. Ops nu glömde jag ex-fruns nye make, han kan vi ju inte ha kvar i det lyckliga slutet.
Efter filmen, höga på dödsföraktande adrenalin, slängde vi oss ut i en isgata, för att inte tala om Zs körning sen som han fösvårade genom att spruta lite spolarvätska på rutan som frös fast och skymde all sikt. Inte bara vi hade höga på dödsföraktande adrenalin hade tagit plats bakom ratten. Strax innan vi var framme hos D på Hissingen kom en skåpbil vars förare inte kunde en enda trafikregel. Kanske var han Engelsman, eller från ett annat land med vänstertrafik...
Sen så har jag börjat jobba också. Jag vet inte om jag gillar't än måste jag erkänna. Det förstörde mina knän i torsdags så jag var tvungen att stanna i sängen på fredagen, men det var ju för att jag var tvungen att gå kors och tvärs igenom hela västerort typ. Och när jag äntligen hittade fram till stora tvätten hade min kollega mage att säga "Har du hängt in tvätten på tork först nu!?" Dumma kossa! Nej,d et var inte snällt sagt av mig, men fan va arg och stött jag blev. Olämpligt sagt av henne!
Fick även en besynnerligt stor lust att läsa den sista av böckerna om Harry Potter när vi var hemma i Uddevalla, så den tog jag med. Till Z stora lättnad blev jag äntligen klar igår. Jag fastnar alltid i hennes böcker. har dock inte i min förvirring behövt leta efter min uggla den här gågnen. Jag tycker dock att hon har ihjäl lite väl många karaktärer den här gången. Sen så blev jag som alltid missnöjd med slutet. Den här gången var det dessutom det slutliga slutet. Jaja.
Imorgon blir det jobb igen så nu får jag ta och laga mat.
Puss och kram
//Ina
"Gör en u-sväng... runt lejonet!"
It's X-mas time in the city!
Det är så vackert inne på gården. Snön gnistrade i solen igår och det luktar snö <3
Z och jag gick på klappjakt i stan idag. En gansak perfekt dag att göra det på. Efter veckans snöoväder så singlade snön ner idag sådär vackert att man bara "Aaah... Åååh. Men sååå vackert!" när man står där i fönstret och glanar.
Dock så var vi ju inte de enda som tyckte att det var dags att fylla säcken, typ halva Stockholm gjorde oss sällskap inne på Åhlens. Men för en gångs skull så fick jag inte panik i julträngseln. Z svettades nog lite dock.
Fick avklarat en hel den faktiskt, men de svåraste är fortfarande kvar. Vad köper man till sin farfar liksom? En farbror på 67 bast? Skitassvårt! Blä!
Jag skämms över följande erkännande, men det är faktiskt som så att jag börjar gilla att bo i Stockholm. :s Det var ju det här som aldrig fick hända, som aldrig skulle hända! Ulrika kommer rubba detta i mitt ansikte till huden flagnar! Skämmes Ina! Fy! Stockholm av alla ställen!
I alla fall, på stan idag så såg vi (eller jag såg) en kvinna med en barnvagn. Inget konstigt med det om man bortser från att det inte låg ett barn i vagnen utan en "blink"-docka! Lite tragiskt.
Nu ska jag slå in paket och göra färdigt klppetiketerna jag började på igår. Sen blit det till att göra små marsipantomtar.
//Ina-Fina
Tomtefar är full, se han trillar omkull
Första dagen var missär. Lite för mycket missär. Men man vänjer sig kanske. Andra dagen var snöig. fruktansvärt snöig. Staden stod stilla och det med rätta. Jag var glad att jag och min "lärare" fick ta bil istället för cykel, vilket turen egentligen innebär. Men bara de korta sträckor jag gick gjorde att mit ansikte har torkat ut totalt. Lite Jobbigt att erkänna, men mitt ansikte ser ut som torkad lera.
Jag fick vara själv med hela tre tanter igår. Det gick bra, hittar man bara något att "bonda" över så går det bra. Katter var grejen igår kan jag säga. Två av tre tanter hade katt. Den tredje hade haft en när hon bodde i spanien, men den ramlade ner från elfte eller tolvfte, kommer inte ihåg vilket, våningen.
Jag gick till dessa damer med så bristfällig informaton att det var sorgligt. Tillexempel så var det inte den vanliga halvtimmen som gälde hos tant nummer två. Hon skulle ha en och en halv. Tur att hon upplyste mi gom det. Jag fick damma hennes tomtehylla och jag kan säga er att om man är nästan nittio år gammal och samlar på tomtar så har men inte två eller kanske femtio. Hon hade snarare en miljon och jag överdriver bara marginellt när jag säger det. Det var ett evighetsjobb som hette duga att flytta på alla tomtar, damma och ställa tillbax dom. Men sen fikade och pratade vi och Gud en sån rolig liten dam.
Hos den tredje så skulle jag skriva julbrev till barnbarnen och det var svårt för det skulle vara en speciell stil och allt gick bra till jag skulle skriva önskar FARMOR, Men när vi satt där och småpratade så råkade det bli önskar FARFAR i stället. Åh så pinsamt det var.
Men all denna snö alltså. jag är glad att det inte var jag som körde bil. Sikten var jättedålig i sju åtta meter framåt sen tog den slut helt när det var som värst.
Kan ni se huset som står 100-150 meter från där jag tog bilden (snön hade lättat lite när jag tog den)?
Det värsta igår var ju dock när jag skulle åka hem och jag och tant tre hade ju suttit och lyssnat på radion och snökaoset och dess inverkan på infrastrukturen var allt de pratade om så jag var ju medveten om att det inte skulle gå gröddfil, men ändå.
I tio minuter stod det att nummer 18 mot Farsta strand skulle komma om en minut. När den turen försvann bara sådär så stod det att det var fyra minuter tills nummer nitton skulle gå. Varje minut tog tre. Trafiken från stan däremot gick som på räls (hihi va fyndig jag är, det ät ju tullbana) så jag bestämde mig för att åka den väg jag åker till jobbet baklänges istället. Så jag hoppar på ett tåg till Vällingby. Men fan va min plan slog slint. Först fastnade vi i en tunnel, sen så var det självklart så att det tåg jag tog dit var det som skulle tagit mig till brommaplan sen om jag hade stannat. Men till mitt försvar så var det svinkallt att stå och vänta.
Det vände alltså där, men jag kunde inte hoppa på det för påstigningen och avstigningen skedde på två olika sidor. Så det vart ju inte mycket mer för mig att göra än att leta upp en buss mot Spånga och sen åka hem till Bromma. Ömständigt värre.
//Ina-Fina
Den dagen ett liv
Förutom allt det fantasiska ovan som dagen idag är så snöar det också och det är som om allt det underbara idag inte vill ta slut för jag fick även besked om jobbet idag. Börjar min itroduktion på onsdag, klockan sju morgonen vilket numer känns ömänskligt tidigt, och de vill dessutom att jag jobbar redan i helgen. Men vi får se hur det känns efter bara två dagars introduktin först. Har ju dessutom ingen förutom katten att komma hem till om jobbet skulle slita på mig:( Z ska ju till Ohlsson.
Nu ska jag skriva lite och sen blir det ner till affären... Nej tvärt om får det nog bli. Ska ha det lite mysigt i kväll förstår ni la.
Puss puss från en ovanligt nöjd och snäll Ina-Fina
Because Markus told me to
Nu sitter jag här och ska blogga om hur sjukt mycket tur i oturen jag har haft idag. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag sitter här. Jag skulle ner till Skavsta för att hämta Z och Ohlsson och jag kände redan från början att bilen inte ville starta. Den var dummare än vanligt. Jag fick typ en miljon kärringstopp, vilket jag inte brukar ens med Zs bil. Jag lyckades ta mig iväg i alla fall, men det kändes verkligen inte bra.
GPSen ville att jag skulle ta vägen genom Stockholm, velket jag inte ämnade göra. Kunnig om vägarna som jag är råkade jag dock svänga av för tidigt och svängde in på Brommacenter i stället för att vända skutan. Varje gång jag saktade in så ville bilen dock dö. Jag kom in på parkeringe och stannade en minut för att byta radion i mobilen mot vanlig musik och viktigast av allt, samla mina rädda små tankar.
När jag sedan skulle starta bilen igen så gick det nästan inte. Jag fick panik, men lyckade backa ut. Jag körde bort mot rödljuset och bad en liten bön att det inte skulle hinna slå om till rött innan jag kom fram, men det gjorde det. Det tog mig sedan två gröna öppningar innan jag på den tredje tog mig ut. Två stockholmare hann bli arga på mig och köra om:'(
När jag sedan försöker accelerera gick det inte så bra. Bilen kunde inte, på någon växel, ta sig över 80km/h. Paniken grep tag i mig och jag kände hur tårarna började forsa och andningen blev något som liknade hyperventilering såpass mycket att det nog var det närmasta jag någonsin kommit utan att dra igång på riktigt. Jag insåg till min stora förtvivlan att jag inte hade något annat val än att åka hem. Och tårarna forsade.
För varje gång jag saktade in så blev maxhastigheten lägre och lägre nästa gång jag skulle öka på lite. Det var nätt och jämnt att jag lyckades ta mig till parkeringen. Och där fanns det först ingen plats på vår halva så när jag skulle backa ut och åka till andra halvan så ville inte bilen gå igång och när den väl gjorde det så funkade det inte att lägga i backen! Tills lut så kom jag in på en ledig fick, men kom snett och fick inte gång bilen så att jag kunde ställa den rätt.
Väl inne i hemmets trygga vrå gjorde jag allt jag kunde för att se till så att de skulle komma hem igen, men eftersom mina bekanskaper i Stockholm är väldigt begränsade så fick killarna ta en flygbuss och så kom jag in till stan för att hjälpa dem hem på tunnelbanan.
När vi kom till brommaplan så skulle killarna promt ha mat så vi missade bussen hem och fick gå 3,5 km mitt i natten. Jag var inte nöjd! Believe it or not, inte nöjd alls.
PS! Jag skrev det här igår. Nästan allt, utom slutet faktiskt. Men fick så brottom in till centralen att jag int ehann avsluta. DS
//Ina
Sagan om Aldrig och Jag
När jag väl flyttade till Stockholm så drog jag till med ett nytt aldrig. Jag skulle nämligen aldrig köra bil i Stockholm. Jag har stått fast vid det och skulle någon fråga så säger jag fortfarande att jag aldrig ämnar köra i trafiken öster om Örebro. Men... riktigt så har det ju inte blivit. Det blir aldrig som man tänkt sig heter det ju. Jag körde bil i stockholm och fick så snällt ändra det till "jag ska aldrig köra bil ensam i stockholm". Idag gjorde jag det, så nu heter det "jag ska aldrig köra bil i stockholms innerstad i rusningstrafik!"
Det finns självklar sådana aldrig som verkligen kommer att inträffa just ALDRIG. Jag ämnar bland annat aldrig göra en saltomortal ut ur ett flygplan (så vida inte mitt liv hänger på det, om ens då) även om jag är säkert förankrad i en fallskärm med 100000% utvecklings-garanti. Det är ett aldrig jag tror att jag kan hålla.
Skulle jag någonsin göra detta så kommer jag troligen inte leva att berätta om det. Jag skulle störta mot marken i en rasande fart samtidigt som mitt tragiska liv hade paserat i sepia för mina ögon innan jag skulle förvandlas till en blöt fläck på marken. Kanske hade jag dock flugit upp i himmelen alldeles serafisk och sedan blivit dyrkad av en bunte illa funtade seloter.
Jag ska aldrig utföra handlig så pass dråplig att jag Schavotteras i media. Fast jag vill inte schavoteras alls, så det är nog bäst att inte bli känd what so ever. Det kan ju verkligen inte vara svårt att undvika.
Ett annat aldrig som jag dock känner kryper fram ur mina innersta gömmor är "Jag ska ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG bli som mamma!". Ju äldre jag blir ju fler drag ser jag hos mig själv som jag ogillar. Fast alla säger väl att de aldrig ska bli som sina mammor och ändå blir vi det. Sancta simplicitas, heliga mångfald.
Ett litet rädisehjärta till min mamma dock.
För att sammanfatta är jag nog drottningen av aldrig. Ja, jag kröner här med mig själv till drottning av aldrig. Long live the queen! Ni ska buga. Buga, säger jag!
Eller kanske inte, jag är alldeles för sardonisk för att bli drottning. jag hade hånat alla mina servlia små undersåtar. Saknar den rätta sangviniska andan också, och denna min ständiga salvelse.
kanske skulle jag ta och skriva ner alla mina aldrig och lägga dem i en schatull så att jag vid min dödsbädd kan hålla ett tal för mina barnbarn om att de aldrig (där har vi det igen) ska bli som jag.
Jag lämnar er med visdomsord jag aldrig kommer följa själv: Man ska aldrig säga aldrig!
//Ina-Fina
Morrrrr...
Det går helt enkelt aldrig min väg. Jag fick ett tips om ett jobb. Jag städade bort lappen med informationen. Jag hittade lappen igen, mitt framför nösan på mig. Jag ringde. Hon var på semester. Nu ämnar jag skita i allt och krypa mer med bäbis i soffan och se på That 70s show. Sen får jag fortsätta mitt duktighetståg och laga pannkakisar till älsklingen. 
//Ina-Fina och Shambles signing out
Järnspöken
I dag hände det jag visste skulle hända, jag gick vilse. Eller rättare sagt, jag gick åt fel håll när jag kom ut ur i affären. Jag gick åt det hållet jag kom ifårn, vilket inte var hemmåt. Jag började prata med mormor så jag märkte på väldigt länge inte att jag gick i fel riktning. Det blev en mycket längre promenad en den jag planerat i ett iskallt stockholm.
//Ina-Fina
Same old, same old
Allt rullade på tills jag skulle börja måla och insåg att pannån har blivit skkev. Jätteskev. Så nu måste jag rätta till den. Målandet får vänta.
Så strax får hemmafrun Ina ta tag i förberedelserna för middagen medans regnet fortsätter att falla.
//Ina-Fina
Sardonisk
Vi hängde upp gardiner, lite pinsamt men vi hade faktiskt inga i sovrummet innan, la upp gardinerna i vardagsrummet, hängde upp tavlor (läs tavla) och så möblerade vi om i socrummet vilket resulterade i att vi fick ändrat om lite i vardagsrummet också. Jag är, vi är, jättenöjda! Katten har dock inte riktigt förlåtit oss än, även om han älskar sin nya liggplats. Båda rummen är mer öppna och det är en helt annan atmosfär bara man kommer in i lägenheten.
Det dök dock upp ett litet problem. När vi flyttade på garderoberna i svorummet så visade det sig att det var lite värre än vi trodde. Vi var medvetna om att väggen bakom inte var målad i samma nyans som resten av rummet, men när vi upptäckte vad som doldes bakom blev vi helt förförade. Den, antagligen första, ursprungliga tapeten var på väggen också. Så nu har vi en spännande vägg där det ser ut som om någon utfört okulta ritualer och en som är tvefärgad.
Sen rann tiden iväg och efter midaggen var dte brottom in till stan för att se Bröllopsfotografen med mellanbrodern Zackrisson (=den lite äldre) och hanns flickvän. Jag hörde någon kalla oss turister, kan ha berott på att vi alla tallar "västkustska". Innan filmen såg vi reklam för en film som heter Oskar Oskar varpå flickvän och bror vänder sig till mellanbror Zackrisson och säger "DET ÄR JU DU JU!!!" i kör. Han förnekade inte detta och tycktes se framemot att se den. Det var en trevlig kväll som avslutades med att Z och jag satt i köke och spelade yatzy, men Z bara vann hela tiden så vi bytte och spelade Geni - hemma istället och då ägde jag sönder honom! Sen gick vi till sängs vid tre.
Ciao ciao mes amis
//Ina
