LaPrimavera

Nu sitter jag här och ska blogga om hur sjukt mycket tur i oturen jag har haft idag. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag sitter här. Jag skulle ner till Skavsta för att hämta Z och Ohlsson och jag kände redan från början att bilen inte ville starta. Den var dummare än vanligt. Jag fick typ en miljon kärringstopp, vilket jag inte brukar ens med Zs bil. Jag lyckades ta mig iväg i alla fall, men det kändes verkligen inte bra.
   GPSen ville att jag skulle ta vägen genom Stockholm, velket jag inte ämnade göra. Kunnig om vägarna som jag är råkade jag dock svänga av för tidigt och svängde in på Brommacenter i stället för att vända skutan. Varje gång jag saktade in så ville bilen dock dö. Jag kom in på parkeringe och stannade en minut för att byta radion i mobilen mot vanlig musik och viktigast av allt, samla mina rädda små tankar.
   När jag sedan skulle starta bilen igen så gick det nästan inte. Jag fick panik, men lyckade backa ut. Jag körde bort mot rödljuset och bad en liten bön att det inte skulle hinna slå om till rött innan jag kom fram, men det gjorde det. Det tog mig sedan två gröna öppningar innan jag på den tredje tog mig ut. Två stockholmare hann bli arga på mig och köra om:'(
   När jag sedan försöker accelerera gick det inte så bra. Bilen kunde inte, på någon växel, ta sig över 80km/h. Paniken grep tag i mig och jag kände hur tårarna började forsa och andningen blev något som liknade hyperventilering såpass mycket att det nog var det närmasta jag någonsin kommit utan att dra igång på riktigt. Jag insåg till min stora förtvivlan att jag inte hade något annat val än att åka hem. Och tårarna forsade.
   För varje gång jag saktade in så blev maxhastigheten lägre och lägre nästa gång jag skulle öka på lite. Det var nätt och jämnt att jag lyckades ta mig till parkeringen. Och där fanns det först ingen plats på vår halva så när jag skulle backa ut och åka till andra halvan så ville inte bilen gå igång och när den väl gjorde det så funkade det inte att lägga i backen! Tills lut så kom jag in på en ledig fick, men kom snett och fick inte gång bilen så att jag kunde ställa den rätt.
   Väl inne i hemmets trygga vrå gjorde jag allt jag kunde för att se till så att de skulle komma hem igen, men eftersom mina bekanskaper i Stockholm är väldigt begränsade så fick killarna ta en flygbuss och så kom jag in till stan för att hjälpa dem hem på tunnelbanan.
   När vi kom till brommaplan så skulle killarna promt ha mat så vi missade bussen hem och fick gå 3,5 km mitt i natten. Jag var inte nöjd! Believe it or not, inte nöjd alls.

PS! Jag skrev det här igår. Nästan allt, utom slutet faktiskt. Men fick så brottom in till centralen att jag int ehann avsluta. DS

//Ina