Min generation
Jag tillhör en generation som går på brunnar, eller undviker brunnar. Åtminstonde så gör de flesta jag känner så. Vi går på K-brunnar för att få kärlek, V-brunnar för skönhet (V=vacker), på 40-brunnar för att inom samma antal dagar träffa någon, däremot undviker vi A-brunnar för vem vill väl ha den i röven? Utöver dessa vanligaste brunnar så finns det ju dem vi finner likgiltiga som telia-brunnar eller sådana som bara är galler.
Utgången i går var likadan, vi hoppade från "bra"-brunn till "bra"-brunn och utbrast AKATA! vid anal-brunnarna och så helt plötsligt så får vi syn på den, den tidigare okända P-brunnen. Vi står samlade kring den en stund och Ohlsson berättar att han går förbi ett par tre gånger i veckan utan att våga trampa på den. Vi funderar över dess innebörd och Frida och jag enas om att P måste stå för penis, vi enas då också om att vi måste trampa på den,men att Ohlsson kanske ska undvika den. Det var just denna betydelse som han befarat att brunnen ska ha och som han alltid gjort så undviker han även denna kväll P-brunnen. Igår var alltså kvällen då en brunnhoppande del av vår generation kom i kontakt med en för dem tidigare främmande brunn, men vi löste mysteriet och klargjorde betydelsen av begynelsebokstaven P i brunnsamanhang.
//Ina-Fina brunnhoppare
Utgången i går var likadan, vi hoppade från "bra"-brunn till "bra"-brunn och utbrast AKATA! vid anal-brunnarna och så helt plötsligt så får vi syn på den, den tidigare okända P-brunnen. Vi står samlade kring den en stund och Ohlsson berättar att han går förbi ett par tre gånger i veckan utan att våga trampa på den. Vi funderar över dess innebörd och Frida och jag enas om att P måste stå för penis, vi enas då också om att vi måste trampa på den,men att Ohlsson kanske ska undvika den. Det var just denna betydelse som han befarat att brunnen ska ha och som han alltid gjort så undviker han även denna kväll P-brunnen. Igår var alltså kvällen då en brunnhoppande del av vår generation kom i kontakt med en för dem tidigare främmande brunn, men vi löste mysteriet och klargjorde betydelsen av begynelsebokstaven P i brunnsamanhang.
//Ina-Fina brunnhoppare
Dal'altre parte della stada
(Hmm... det känns fel, men eftersom jag uppenbarligen slängt texten med orginaltexten till lyckliga gatan så fick jag googla (ops, så får man inte säga va? SAOL fick inte ta med det ordet i den nya utgåvan för att "upphovsmannen" till gogle inte ville att det skulle vara ett verb. skit sam) Det kan alltså vara rätt, men lika gärna fel, låtrubrik.)
Den finns där hela tiden och måste bekämpas, varje minut av varje dag. Min ständiga följeslagare, men efter alla år har jag l'ärt mig knepen. Den hotar ständigt med att tränga fram, men det saknas något för att jag sak kunna tillåta den att göra så. Något som jag vll, men samtidigt inte villa ha. Trots ständigt övervakande hotar den med att göra entre, som alldeles nyss på Torino med O. Den är dock inte välkommen här.
Jag behöver dock kanske en axel någon dag, men inte än ty jag är uppfostrad så att jag vet att den är ett tecken på svaghet. Jag vet...
God natt
//Ina-Fina som börjar jobba om mindre än 7 timmar
Den finns där hela tiden och måste bekämpas, varje minut av varje dag. Min ständiga följeslagare, men efter alla år har jag l'ärt mig knepen. Den hotar ständigt med att tränga fram, men det saknas något för att jag sak kunna tillåta den att göra så. Något som jag vll, men samtidigt inte villa ha. Trots ständigt övervakande hotar den med att göra entre, som alldeles nyss på Torino med O. Den är dock inte välkommen här.
Jag behöver dock kanske en axel någon dag, men inte än ty jag är uppfostrad så att jag vet att den är ett tecken på svaghet. Jag vet...
God natt
//Ina-Fina som börjar jobba om mindre än 7 timmar
100 meter tråd
Hittade ju ett tyg för typ två veckor sedan som jag skulle sy en klänning av, vid samma tilfälle köpte jag ju även tråd, 100 meter tråd för att vara exakt och den är snart slut. Inte hela världen kan tyckas, men jo det är det för jag har knappt börjat. Det har blivit en hel del göra fel och göra om , men ändå jag måste köpa tråd på väg hem från jobbet imorn. Och eftersom Bim kommer hem imorn så vill hon säkert ha tillbaka sin symaskin (var tvungen att låna hennes eftersom jag tappat bort/slarvat bort/ slängt nycklarna till min egen :s) ganska snart.
Bim kommer som sagt hem imorn och det är en festsugen Bimse som landar på säve imorgoneftermiddag. Ohlsson och jag har sagt att något måste göras, frågan är vad. Han kan nog behöva sig ett järn han också med tanke på att kärleken hittat sig någon annan., lille vännen. Jag tror att jag är ensam hemma tills på onsdag om vädret tillåter och efterom jag är ledig på onsdag så blir ju logiskt sett tisdag en supardag. De flesat andra har ju semester eller inget jobb alls så det kan funka, blir ju doch ingen utgång...
I fredags jobbade jag själv på förmiddagen, den andra Angelica döck aldrig upp och inte kom det någon ersättare heller. Det finns en anledning till att man ska vara två på det passet och allt kunde dessvärre inte göras, men jag fick höra att jag var fantastisk. HA! Det känndes ganska skönt med tanke på hur det har varit nu i början.
Jag har gjort det! Jag har svarat JA på kurseran i Trollhättan och Uddevalla. Skakar fortfarande...
Bim kommer som sagt hem imorn och det är en festsugen Bimse som landar på säve imorgoneftermiddag. Ohlsson och jag har sagt att något måste göras, frågan är vad. Han kan nog behöva sig ett järn han också med tanke på att kärleken hittat sig någon annan., lille vännen. Jag tror att jag är ensam hemma tills på onsdag om vädret tillåter och efterom jag är ledig på onsdag så blir ju logiskt sett tisdag en supardag. De flesat andra har ju semester eller inget jobb alls så det kan funka, blir ju doch ingen utgång...
I fredags jobbade jag själv på förmiddagen, den andra Angelica döck aldrig upp och inte kom det någon ersättare heller. Det finns en anledning till att man ska vara två på det passet och allt kunde dessvärre inte göras, men jag fick höra att jag var fantastisk. HA! Det känndes ganska skönt med tanke på hur det har varit nu i början.
Jag har gjort det! Jag har svarat JA på kurseran i Trollhättan och Uddevalla. Skakar fortfarande...
Off
Mina händer darrar helt galet mycket när jag nu sitter här och samlar mod för att svara ja till de kurser jag ska läsa. Tänk om mitt val är fel, ska jag då spendera resten av mitt liv med ångern, ångesten och förtvivlan över att jag förstörde min egenframtid.
På sätt och vis har det alltid varit så enkelt fram tills nu, aldrig har jag fattat stora beslut själv. Inte helt och hållet i alla fall, inför gymnasiet begränsade min mor mina alternativ till teknink, natur, ÖP eller samhäll, sedan var det bara att välja och vraka. Jag hade dock tänkt läsa textil och design (men gud heter det så?) eller bild och form... eller ja det var det ja ville, men intagningsprovet till bild och form var lite läskigt så jag valde att skippa det.
Det enda val jag har gjort på egen hand som mina föräldrar ställt sig lite skeptiska till var att sluta med spanskan och börja läsa italienska på gymnasiet och det känns inte som mycket beslutfattarerfarenhet att luta sig mot när det gäller resten av livet.
Ska jag kanske dra så som alla andra?
Fru Hjärter Dam står stel och sjunken ner i dyn
och hon väntar på ett stjärnfall i skyn
Inte för att hon vill önska sig nånting
Nej, hon önskar ingenting
Men hon vill se att det som glittrar mest ska falla
Se här allt som är kvar av festens förtrollning
Rubriken är inledande meningen i Corrado Govonis dikt Liten trumpet. Boken Italiens Lyrik är nog bästa köpet jag gjort på länge.
I alla fall så var det fest hos Ohlsson i Ödeborg igår. Det var mycket trevligt, men mer om det senare för nu fick jag plötsligt brotm. Ska med en buss om en timme och jag måste hinna göra mig iordning först. Hade tänkt åka ner till stan lite tidigare så jag hinner sätta mig på en parkbänk och läsa lite italiensk poesi innan det blir fika med Hanna och Linda. Känner mig lite som Belle i Skönheten och Odjuret när jag går omkring med min bok och läser. Total trafikfara, men what the fuck.
//Ina-Fina som kan vika flygplan
Oj, det är en kylskåpsdörrs-man här :s
I alla fall så var det fest hos Ohlsson i Ödeborg igår. Det var mycket trevligt, men mer om det senare för nu fick jag plötsligt brotm. Ska med en buss om en timme och jag måste hinna göra mig iordning först. Hade tänkt åka ner till stan lite tidigare så jag hinner sätta mig på en parkbänk och läsa lite italiensk poesi innan det blir fika med Hanna och Linda. Känner mig lite som Belle i Skönheten och Odjuret när jag går omkring med min bok och läser. Total trafikfara, men what the fuck.
//Ina-Fina som kan vika flygplan
Oj, det är en kylskåpsdörrs-man här :s
Kossor
På väg till tennisen i Lysekil i söndags ställer Bim en helt seriöst menad fråga, det rör sig alltså inte om någon liten groda som bara pluppat ut. Den stora frågan? Blir en köttätare (person som äter kött) hungrig om han ser en ko?
Jag svarade NEJ, men jag kan ju inte tala för alla köttätare i hela världen...
Här skulle jag dessutom vilja publicera bilden på de franska kossorna, men den har ullis.
//Ina-Fina... äter kött, men inte kossorM;)
Mystisk telefonerare
Någon har ring och sökt mig. Jag var inte hemma. Denna någon lämnade inget namn eller liknande medelande. Personen var troligtvis en ung kninna. Enligt eniro boende i Helsingborg. Vem känner jag där? Vad vill de mig?
Oh, all denna mystik.
Oh, all denna mystik.
Vad gör jag om hundra år...
Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans.
The difference
You asked me to stay
I told you to go...
I told you to go...
Försvinn ur vårt land, vi vill inte ha er här.
I ett rum någonstan i Lysekil ligger det en pojke i en säng och skakar av rädsla eftersom han kommer att bli tvungen att lämna trygheten i Sverige. I andra sängar i andra städer ligger andra barn, även de med en molande oro om att bli utvisad, att få avslag på sin asylansökan. Det är inte okej!
I ytterligare andra sängar ligger det barn tryggt förvisade om att de aldrig kommer att förlora rätten till kärlek, skydd eller något av allt det alla barn borde ha en självklar rätt till. Eller egentligen så är det inte något de tänker på, en anorlunda värld känner de inte till. Inget barn borde känna till en annan verkliget en den trygga, säkra vi växer upp i här i Svenne-land, ty en sådan verklighet borde inte existera.
Vi vill gärna tro gott om oss själva och oss som nationen Sverige, vi har ganska höga tankar om oss själva, men gamla ränder går aldrig ur och En svensk tiger som det hette under världskriget. Somliga vill inte ha invandrarna inom svenska gränser, andra tycker att de får väl gärna komma, men de som välkomnar dem tiger när någon säger att det är dags att åka hem. Ingen ställer upp, ingen agerar, ty en svensk tiger. Vi bara låter det hända.
Samma dag som min bästa vän föddes (20/11-89) antogs FN:s barnkonvention, året därpå skrev Sverige på. Barnkonvention eller inte så verkar det helt okej att skicka tillbaka ett barn på blott 13 år till ett liv av förföljelse. Vad är det som får dem att resonera som de gör, att det är acceptabelt att låta ett ungt liv förgås. Detta är inte första fallet då ett barn (och dess familj) har skickats tillbaka till missären, inte heller är det den sista. Kanske resonerar man som så att "det är inte jag och det är inte mitt barn", kanske inte. Självklart kan "vi" känna oss trygga för något sådant som krig kan ju aldrig hända oss. Mycket riktigt, svenskar är för fega och bekväma för att kriga. (Med detta inte sagt att krig är något vi ska ägna oss åt.)
Hur kommer det sig att tailändska Nat Phi (jag vet inte ens om man kan heta så i tailand, jag bara hittar på), 20, får komma till Sverige och bo här när inte Mustafa Ali (än en gång fångar jag ett namn ur tomma intet), 9, får det? Jo, för att Sven-Bertil, 48, behöver sig ett billigt ligg och svenska kvinnor vill inte ens se åt hans håll. Det är ju skitbra för Sven-Bertil att vi sätter hans behov före barnens. Barnen är vår framtid stoltserar vi med att ha insett, men tydligen duger inte utländska barn. Nej, svenska ska de vara, framavlade av Sven-Bertil och hans 30 år yngre fru. Då blir de ju så gott som svenska. Sex kommer ju trots allt före trygghet på Maslows behovstrappa.
Jag blir bara så trött på allt skitsnack om att vi är så snälla mot alla och alla är så himla välkomna. Visst är de det, tills de faktiskt kommer hit. Alla borde ha rätt att bo i ett land där de kan känna sig trygga, där de får mat på bordet och rent vatten att dricka ect. Vilket land de än må hamna i så borde både land och den nyanlända individen ta sitt ansvar. Vi välkomnar er till gemenskapen, men den är till för att ses men inte röras.
//Ina-Fina... sätter ner foten
I ytterligare andra sängar ligger det barn tryggt förvisade om att de aldrig kommer att förlora rätten till kärlek, skydd eller något av allt det alla barn borde ha en självklar rätt till. Eller egentligen så är det inte något de tänker på, en anorlunda värld känner de inte till. Inget barn borde känna till en annan verkliget en den trygga, säkra vi växer upp i här i Svenne-land, ty en sådan verklighet borde inte existera.
Vi vill gärna tro gott om oss själva och oss som nationen Sverige, vi har ganska höga tankar om oss själva, men gamla ränder går aldrig ur och En svensk tiger som det hette under världskriget. Somliga vill inte ha invandrarna inom svenska gränser, andra tycker att de får väl gärna komma, men de som välkomnar dem tiger när någon säger att det är dags att åka hem. Ingen ställer upp, ingen agerar, ty en svensk tiger. Vi bara låter det hända.
Samma dag som min bästa vän föddes (20/11-89) antogs FN:s barnkonvention, året därpå skrev Sverige på. Barnkonvention eller inte så verkar det helt okej att skicka tillbaka ett barn på blott 13 år till ett liv av förföljelse. Vad är det som får dem att resonera som de gör, att det är acceptabelt att låta ett ungt liv förgås. Detta är inte första fallet då ett barn (och dess familj) har skickats tillbaka till missären, inte heller är det den sista. Kanske resonerar man som så att "det är inte jag och det är inte mitt barn", kanske inte. Självklart kan "vi" känna oss trygga för något sådant som krig kan ju aldrig hända oss. Mycket riktigt, svenskar är för fega och bekväma för att kriga. (Med detta inte sagt att krig är något vi ska ägna oss åt.)
Hur kommer det sig att tailändska Nat Phi (jag vet inte ens om man kan heta så i tailand, jag bara hittar på), 20, får komma till Sverige och bo här när inte Mustafa Ali (än en gång fångar jag ett namn ur tomma intet), 9, får det? Jo, för att Sven-Bertil, 48, behöver sig ett billigt ligg och svenska kvinnor vill inte ens se åt hans håll. Det är ju skitbra för Sven-Bertil att vi sätter hans behov före barnens. Barnen är vår framtid stoltserar vi med att ha insett, men tydligen duger inte utländska barn. Nej, svenska ska de vara, framavlade av Sven-Bertil och hans 30 år yngre fru. Då blir de ju så gott som svenska. Sex kommer ju trots allt före trygghet på Maslows behovstrappa.
Jag blir bara så trött på allt skitsnack om att vi är så snälla mot alla och alla är så himla välkomna. Visst är de det, tills de faktiskt kommer hit. Alla borde ha rätt att bo i ett land där de kan känna sig trygga, där de får mat på bordet och rent vatten att dricka ect. Vilket land de än må hamna i så borde både land och den nyanlända individen ta sitt ansvar. Vi välkomnar er till gemenskapen, men den är till för att ses men inte röras.
//Ina-Fina... sätter ner foten
Kalastorget
Jag bor i en stad där man nu ska döpa om Kungstorget till Kalastorget över en helg. Need I say more?
// Ina-Fina Hillbilly :-P
// Ina-Fina Hillbilly :-P
'Cos without you I am nothing
Nej, detta är ingen kärleksförklaring till alla mina älskade vänner, som överger mig om lite drygt en månad. Nej, onej, det rör sig om en kärleksförklaring till alla dem utan vilka jah inte skulle vara jag. Just det, till alla er som kommer med kommentarer som inte går att inte kommentera. Alla dessa miningar som yttrad som jag aldrig klarar av att inte påpeka, dissa, hissa, aldrig missa, brodera ut, spinna vidare på, idiot-förklara och så vidare. Oftast rör det sig om saker jag hissar för att de är så sjukt skojiga eller att jag idiot-förklarar någon för något denne någon sagt någon gång.
Nytillskottet till samlingen är en riktig höjdare "Kan det finnas något bättre sätt att uttrycka sin kärlek än att försöka vinna fläsk?" Sagt och kanske även gjort av amerikanen Jeff Dotts. Amerikaner, dessa amerikaner.
Nu en fråga till alla er som känner mig angående detta att utan dessa människor och deras kommetarer är jag nada: Kan ni föreställa er en Ina utan sydiga, elaka kommentarer som hon strör ut omkring sig? (det är inte alltid tvunget att någon ska ha sagt något för att en Ina-kommentar ska falla)
//Ina-"om du inte slutar får du en penna i ögat"-Fina
Nytillskottet till samlingen är en riktig höjdare "Kan det finnas något bättre sätt att uttrycka sin kärlek än att försöka vinna fläsk?" Sagt och kanske även gjort av amerikanen Jeff Dotts. Amerikaner, dessa amerikaner.
Nu en fråga till alla er som känner mig angående detta att utan dessa människor och deras kommetarer är jag nada: Kan ni föreställa er en Ina utan sydiga, elaka kommentarer som hon strör ut omkring sig? (det är inte alltid tvunget att någon ska ha sagt något för att en Ina-kommentar ska falla)
//Ina-"om du inte slutar får du en penna i ögat"-Fina
Took a drive in the dirty rain
To a place where the wind calls your name
I tisdags var det exakt sex år sedan farmor gick bort och jag tog i måndags en tur ut till havet. Klipporna som lyser ljust röda mot det blå havet inger ett lugn som inte finns att finna någon annanstans. Av någon anledning får jag alltid en känsla av att komma hem när jag kommer till Lysekil, en trygg känsla som annars alltid saknas i mitt liv. (Känslan ger mig förövrigt en tanke om att jag har rätt att kalla alla 08or som kommer dit "badjävlar".)
Hur som helst så tog det mig flera år innan jag valde att återvända till platsen där jag spenderade min barndoms sommrar och vi spred min farmors aska, en kort visit i början av förra sommaren var första gången på fyra år. Hur kunde jag inte ha varit där på så länge?
Har inte haft tid. Har inte vågat. Har inte haft orken som krävts. Ursäkter och undanflykter har jag en livsförbrukning av på lager. Jag kom mig ju i alla fall dit och tur var väl det. I synen av klipporna och havet fann jag en tröst och ett stöd för självransakning, så under trean som varit ett av de svåraste åren i mitt liv har jag återvänt åtskilliga gånger för att reflektera över mig själv. Egentligen hade jag nog behövt det mycket tidigare.
På mina turer har jag kommit till många insikter angående mig själv och hur tiden har satt sina spår i mig. Jag har kunnat se vilka förändringar som skett sedan den dagen jag min farmor dog och jag lämnades med känslan av att vara ensamast i världen.
Jag vet att jag är långt ifrån så ensam som jag har varit. När jag ser mig omkring ser jag alla er, alla ni som betyder så mycket. Människor kommer och går i ens liv, men under de senaste två-tre åren har det mest varit så att nya personer har gjort entré i mitt liv och få har lämnat mig. Att bli lämnad är det värsta jag vet, att ta farväl, om en bara för ett tag, är för mig alltid en stor sorg. Jag klarar inte av att skilljas från dem jag håller av, kanske kan man kalla det seperationsångest. Ensamheten är sällan permanent, men den känslan rotar sig djup i hjärtat och går aldrig att skaka av sig. Den bor i hjärtat, ibland förstör den gemenskapen när den gör sig påmind i situationer där den egentligen inte hör hemma.
Years has past, I'm not the same, men även om jag har förändrats och folk kommer och går så finns alltid lugnet där i det stora blå. Underligt kan tyckas att jag hyser så starka känslor för havet trots det att det aldrig kommer att älska mig tillbaka. Hur underligt det än må låta så är det mitt livs stora kärlek. Det må aldrig förmå att älska mig tilbaka, men det kommer alltid att finnas där och låta sig älskas och jag kommer aldrig att överge det. Hur överger man det som under hela ens liv gett en liv eller orken att leva? Det som alltid förser en med kraften att andas tills nästa gång. Det som omsluter en när alla andra sviker. Det enda ställe som någonsin kännts som hemma. Vid havet har jag växt upp och där vill jag dö också faktiskt. Någon dag ska jag flytta hem för alltid, min aska spridd över havet, för evigt förenade.
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna drown in your blue sea?
Who's gonna taste your salt water kisses?
Who's gonna take the place of me?
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna tame the heart of thee?
I tisdags var det exakt sex år sedan farmor gick bort och jag tog i måndags en tur ut till havet. Klipporna som lyser ljust röda mot det blå havet inger ett lugn som inte finns att finna någon annanstans. Av någon anledning får jag alltid en känsla av att komma hem när jag kommer till Lysekil, en trygg känsla som annars alltid saknas i mitt liv. (Känslan ger mig förövrigt en tanke om att jag har rätt att kalla alla 08or som kommer dit "badjävlar".)
Hur som helst så tog det mig flera år innan jag valde att återvända till platsen där jag spenderade min barndoms sommrar och vi spred min farmors aska, en kort visit i början av förra sommaren var första gången på fyra år. Hur kunde jag inte ha varit där på så länge?
Har inte haft tid. Har inte vågat. Har inte haft orken som krävts. Ursäkter och undanflykter har jag en livsförbrukning av på lager. Jag kom mig ju i alla fall dit och tur var väl det. I synen av klipporna och havet fann jag en tröst och ett stöd för självransakning, så under trean som varit ett av de svåraste åren i mitt liv har jag återvänt åtskilliga gånger för att reflektera över mig själv. Egentligen hade jag nog behövt det mycket tidigare.
På mina turer har jag kommit till många insikter angående mig själv och hur tiden har satt sina spår i mig. Jag har kunnat se vilka förändringar som skett sedan den dagen jag min farmor dog och jag lämnades med känslan av att vara ensamast i världen.
Jag vet att jag är långt ifrån så ensam som jag har varit. När jag ser mig omkring ser jag alla er, alla ni som betyder så mycket. Människor kommer och går i ens liv, men under de senaste två-tre åren har det mest varit så att nya personer har gjort entré i mitt liv och få har lämnat mig. Att bli lämnad är det värsta jag vet, att ta farväl, om en bara för ett tag, är för mig alltid en stor sorg. Jag klarar inte av att skilljas från dem jag håller av, kanske kan man kalla det seperationsångest. Ensamheten är sällan permanent, men den känslan rotar sig djup i hjärtat och går aldrig att skaka av sig. Den bor i hjärtat, ibland förstör den gemenskapen när den gör sig påmind i situationer där den egentligen inte hör hemma.
Years has past, I'm not the same, men även om jag har förändrats och folk kommer och går så finns alltid lugnet där i det stora blå. Underligt kan tyckas att jag hyser så starka känslor för havet trots det att det aldrig kommer att älska mig tillbaka. Hur underligt det än må låta så är det mitt livs stora kärlek. Det må aldrig förmå att älska mig tilbaka, men det kommer alltid att finnas där och låta sig älskas och jag kommer aldrig att överge det. Hur överger man det som under hela ens liv gett en liv eller orken att leva? Det som alltid förser en med kraften att andas tills nästa gång. Det som omsluter en när alla andra sviker. Det enda ställe som någonsin kännts som hemma. Vid havet har jag växt upp och där vill jag dö också faktiskt. Någon dag ska jag flytta hem för alltid, min aska spridd över havet, för evigt förenade.
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna drown in your blue sea?
Who's gonna taste your salt water kisses?
Who's gonna take the place of me?
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna tame the heart of thee?
(U2, Who's gonna ride your wild horses)
//Ina-Fina... just out of reachNär resten av livet knackar på
Antagningsbeskeden från högskolan/universitetet har anlänt. Som jag redan visste så är det program jag vill gå intällt, men jag kom in på mina andra allternativ (alla utom en där jag blev reserv numer 3). De verkar som om de flesta har blivit antagna till sina drömutbildningar, så GRATTIS till dem. Men hur ska jag göra nu?
Jag är inte redo att besluta vad jag ska göra med resten av mitt liv. Samtidigt för rädd för att inte göra något alls och bara avvakta...
//Ina-Fina
Jag är inte redo att besluta vad jag ska göra med resten av mitt liv. Samtidigt för rädd för att inte göra något alls och bara avvakta...
//Ina-Fina
Min busschaufför och min frisör
Det har gått några dagar sedan jag bloggade sist, men jag har inte haft tid och inte har jag varit hemma heller. Bloggade ju natten till söndag, men fylleinlägg brukar jag radera. Det finns ju dock en hel del skoj att berätta, som till exempel att JAG RAKADE OHLSSON på vår egna lilla efterfest tidigt i lördags morse. Detta efter att ha spenderat kvällen på vårat så saknade GG och en promenad hem då vi fick veta att Emils flickvän (som kallade mig damen) hade gift sig med en norrman (varken helt uppskatt av Emil eller helt seriöst), att Robin aldrig mer skulle stöta på en tjej och Ohlsson fått klättra in genom Zs öppna fönster.
Just nu sitter jag och jobbar samtidigt som jag och Mysis cillar framför Bortspolad. Är nästan färdig för avfärd i morgon och nu fattas det bara att vi fattar beslut om när vi ska ta bussen ut till Grebbestad jag och Bimse. För den som inte håller sig helt ajour med vad som händer i mitt liv så ska det tältas i helgen. Det glada partygänget består av mig, Bimse, Z och Ohlsson, eventuellet med flera. Bim och jag rediga som vi är drar dit redan imorgon för att allt ska vara klart tills när boysen kommer. Vi provtältade igår och om jag får lov att säga det själv ägde vi sönder ;) Vår svaga punkt, eller snarare Bims svaga punkt, var att plucka isär tältet så det får pojkarna göra på söndag, lite så där lagom bakfulla (ler elakt, för oj va vi ska supa dem under bordet... eller nått).
Detta ser vi i alla fall fram emot väldigt mycket.
I dag var det Ullis-dags och vi drog en brunch på paddings och jordgubbar hos min alldeles egna lilla bärtant Bim, men inte nog med det. Nej, ullis satt med i baksätet när jag övningskörde och hon och Anika hade trevliga samtal sins emellan. Mycket trevligt detta också och på grund av mitt dåliga inflytande så shoppade hon loss totalt och köpte sig både det ena och det andra, bland annat en picknick-korg.
Och i slutet av dagen hade vi ett samtal med min busschaufför och efter det skulle jag gå och klippa mig. Inte hos min vanliga frisör utan os en villt främmande en som Bim provat tidigare.
Denna kvina hade en pressision i sitt klippande som min frisör inte har, men det kompenserar hon för med ett lättvindigt tillvägagångssätt när hon klipper. När hon skulle tunna ut min lugg gjorde hon det så mycket att jag tappade andan ii ren förskräckelse. Listan på skillnader på min frisör och denna kvinna kan göras lång, men jag vill inte tråka ut er mer än nödvändigt.
//Ina-Finaäntligen med klippt hår.
Just nu sitter jag och jobbar samtidigt som jag och Mysis cillar framför Bortspolad. Är nästan färdig för avfärd i morgon och nu fattas det bara att vi fattar beslut om när vi ska ta bussen ut till Grebbestad jag och Bimse. För den som inte håller sig helt ajour med vad som händer i mitt liv så ska det tältas i helgen. Det glada partygänget består av mig, Bimse, Z och Ohlsson, eventuellet med flera. Bim och jag rediga som vi är drar dit redan imorgon för att allt ska vara klart tills när boysen kommer. Vi provtältade igår och om jag får lov att säga det själv ägde vi sönder ;) Vår svaga punkt, eller snarare Bims svaga punkt, var att plucka isär tältet så det får pojkarna göra på söndag, lite så där lagom bakfulla (ler elakt, för oj va vi ska supa dem under bordet... eller nått).
Detta ser vi i alla fall fram emot väldigt mycket.
I dag var det Ullis-dags och vi drog en brunch på paddings och jordgubbar hos min alldeles egna lilla bärtant Bim, men inte nog med det. Nej, ullis satt med i baksätet när jag övningskörde och hon och Anika hade trevliga samtal sins emellan. Mycket trevligt detta också och på grund av mitt dåliga inflytande så shoppade hon loss totalt och köpte sig både det ena och det andra, bland annat en picknick-korg.
Och i slutet av dagen hade vi ett samtal med min busschaufför och efter det skulle jag gå och klippa mig. Inte hos min vanliga frisör utan os en villt främmande en som Bim provat tidigare.
Denna kvina hade en pressision i sitt klippande som min frisör inte har, men det kompenserar hon för med ett lättvindigt tillvägagångssätt när hon klipper. När hon skulle tunna ut min lugg gjorde hon det så mycket att jag tappade andan ii ren förskräckelse. Listan på skillnader på min frisör och denna kvinna kan göras lång, men jag vill inte tråka ut er mer än nödvändigt.
//Ina-Finaäntligen med klippt hår.
Bäbis-snack
Det var väl ganska naturligt att just bäbisar var dagens samtalsämne när jag träffade min lilla Linda, som kanske inte kommer att vara så liten så mycket länge till. Vi pratade barnstolar, barnvagnar, fosters utveckling mm på vår trevliga lunch på Cactus. Mozzarella-pannini med ört och vitlöksdressing och en frukt-smoothie blev det innan vi var klara. Det diskuterades ju även jobb och framtid under lunchen, men framtiden känns så avlägsen på något vis.
Har nu kollat upp priser och liknande på Grebbestads olika campingar inför karnevalen nästa helg. Man får inte förboka och det kostar 200/plast och natt + 50/person, sedan så måste man stanna minst två nätter.
//Ina-Fina livs levande campinguide
Har nu kollat upp priser och liknande på Grebbestads olika campingar inför karnevalen nästa helg. Man får inte förboka och det kostar 200/plast och natt + 50/person, sedan så måste man stanna minst två nätter.
//Ina-Fina livs levande campinguide
Nä, jag har ingen aning
Jag vet faktiskt inte varför det senaste inlägget (innan detta) inte har publicerats förrän nu. Något måste ha gått fel här om dagen.
//Ina-Fina... inte så tekninsk
//Ina-Fina... inte så tekninsk
Visdomen som kommer med tiden
Ju mer tiden går desto visare blir jag, eller kanske är det så att ju mer tiden går desto fullar blir jag. I vilket fall som helst så bjöd även gårdagens fylla på en ny visdom och kvällens läromästare var laman Jesper. Det han lärde mig och Bim var förljande: Djurgården äger, AIK är förorten och Hammarby är pundare. Detta har ju då resulterat i att vi för all framtid kommer att vara inbitna Djurgården-fans. Jag kan ju i detta fall dock än så läng bara tala för mig själv, men ändå, vi får invänta bekräftelse från Bim. Jag vet i alla fall till och med att laget grundades 1891, sug på den!
Dagen bjöd ju dock på så mycket mer än bara allsvenske-visdom, så låt oss börja från början.
Bim och jag inledde dagen på hennes jobb, vi sålde alltså jordgubbar utanför McDo i centrala Uddevalla. Jag gillar alla gulliga tanter som kommer och ska köpa jordgubbar och står och pratar i hundra minuter (inte för att det gör något, det är enbart trevligt). Ibland kommer det ju dock sura tanter som klagar på att i asken de köpte igår låg det minsan fyra, jag menar hela fyra, mögliga bär. Det sötaste var dock en liten kille som i en sekunds oövervakat rulltar fram till en pall med bär och tar ett, ett år gammal typ och ursöt. Hans stackars mamma tyckte dock att det var så pinsamt att hon kände sig tvungen att köpa en ask. När dagen var slut var det panikräkning av kassan och sortering av pengarna.
Sedan samlades vi girls hemma hos mig och åt sallad, jordgubbar och drack julx-ider. Sedan fick vi flytta vår förfest hem till Djurgården-fanet Jesper, vår visdomsman, där det bara var skönsjungande killar. Eftersom vi missade bussen fick vi ju dock gå igenom hela staden, men vi underhöll oss på en lekplats en stund. Girls know how to get down and funky.
De skönsjungande herrarna hette Emil och Z och anledningn till vår aftonsunderhållning var Jespers present från jag vet inte vem av killarna, en kareoke-DVD. Jag filmade, men får inte lägga upp filmerna (inte för att jag kan det ändå), men om jag gör det blir Emil uppriktigt ledsen på mig och det vill vi inte. Vi hittade på vägen en mördarsnigen som vi ville ge till Jesper så att han också fick ett husdjur, men Ernst såg verkligen ut att trivas. Det visade sig ju dock att Jesper redan hade ett hurdjur i form av flugan Örjan. Efter en massa sång och arangerade foton utanför en taodörr var der så dags att dra ner till stan för att festa loss på Trägårn.
Till Trägårn kom vi ju dock aldrig, vi hamnade på Kullgrens för uppenbarligen måste man checka läget där först. Helt okej för mig och Bim som, precis som förra helgen, egentligen är panka som lamor.
Bilder
Fuller?
Chanelle var där
Lamor med armband och en plutmun
//Ina-Fina
Dagen bjöd ju dock på så mycket mer än bara allsvenske-visdom, så låt oss börja från början.
Bim och jag inledde dagen på hennes jobb, vi sålde alltså jordgubbar utanför McDo i centrala Uddevalla. Jag gillar alla gulliga tanter som kommer och ska köpa jordgubbar och står och pratar i hundra minuter (inte för att det gör något, det är enbart trevligt). Ibland kommer det ju dock sura tanter som klagar på att i asken de köpte igår låg det minsan fyra, jag menar hela fyra, mögliga bär. Det sötaste var dock en liten kille som i en sekunds oövervakat rulltar fram till en pall med bär och tar ett, ett år gammal typ och ursöt. Hans stackars mamma tyckte dock att det var så pinsamt att hon kände sig tvungen att köpa en ask. När dagen var slut var det panikräkning av kassan och sortering av pengarna.
Sedan samlades vi girls hemma hos mig och åt sallad, jordgubbar och drack julx-ider. Sedan fick vi flytta vår förfest hem till Djurgården-fanet Jesper, vår visdomsman, där det bara var skönsjungande killar. Eftersom vi missade bussen fick vi ju dock gå igenom hela staden, men vi underhöll oss på en lekplats en stund. Girls know how to get down and funky.
De skönsjungande herrarna hette Emil och Z och anledningn till vår aftonsunderhållning var Jespers present från jag vet inte vem av killarna, en kareoke-DVD. Jag filmade, men får inte lägga upp filmerna (inte för att jag kan det ändå), men om jag gör det blir Emil uppriktigt ledsen på mig och det vill vi inte. Vi hittade på vägen en mördarsnigen som vi ville ge till Jesper så att han också fick ett husdjur, men Ernst såg verkligen ut att trivas. Det visade sig ju dock att Jesper redan hade ett hurdjur i form av flugan Örjan. Efter en massa sång och arangerade foton utanför en taodörr var der så dags att dra ner till stan för att festa loss på Trägårn.
Till Trägårn kom vi ju dock aldrig, vi hamnade på Kullgrens för uppenbarligen måste man checka läget där först. Helt okej för mig och Bim som, precis som förra helgen, egentligen är panka som lamor.
Bilder
Fuller?
Chanelle var där
Lamor med armband och en plutmun
//Ina-Fina
Livsreflektioner från söjkanten
(Tisdag 1/7, 15.15)
Sitter på en strand i Grebbestad och filosoferar över livet. Det tyks mig som om alla andra har liv att leva medans jag bara lever livet.
Varje sommar tycks föra med sig en ny MEGAöverraskning. Hannas giftemål förra sommaren fick mig att tappa talförmågan, och även om gårdagens nyhet var minst lika chockerande blev jag inte lika tagen på sängen denna gång. Vad är det då som gör Hannas giftemål mer oväntat än Lindas nyhet, som jag inte ämnar bassonera ut här på bloggen?
Vem som är har eller borde ha den mest överraskande nyheten så får vändningarna i deras liv mig att reflektera över mitt eget liv. Vart (i livet) befinner jag mig egentligen? Kanske på strandkanten, för feg för att vada ut och simma vidare... med tårna i vattenbrynet och huvudet i sanden.
Mitt liv, nu när jag synar det i sömmarna, tycks kretsa kring helgerna. I'm living for the weekend, so to say. Varje verkar gå i alkohelens och utelivets tecken. Jag blev i lördags till och med utfrågad om hur ofta jag dricker. Hmm... svaret blev något i stil med "Nja, inte så ofta". Killen kontrade med att fråga vad jag gjort föregånde kväll. Öhh... totalt hjärnsläpp, med hande på hjärtat och allt. Vad hade jag gjort? Svaret kom senare, tjejkväll hos Frida. Killen själv har vlivit städa och dricker, sedan studenten, endast en gång i veckan.
Det verkar heller inte bättre än att jag p ålediga dar har gått och förlorat all uppfattning om tid och rum. Om vår käre vän Ohlsson har en inbyggd mat-klocka så har jag en för när det är dags att festa. Hur hemsk det än låter så verkar det förhålla sig som så att även om jag inte håller koll på vilken dag det är eller vilken tid på dygnet, så vet jag ändå när det är dags för mig att kontakta folket för att fly verkligheten. Sorgligt, det är jag väl medveten om, men ack så sant.
Men livet är en dans på rosor och än så länge har det blivit en dans som stuckit mig hårt. Jag vill därför påstå att jag i brist på en mer långsiktig lösning har förtjänat helgerna verklighetsflykter.
//Ina-Fina... evn vacker dag ska jag hålla mig nyckter.
