LaPrimavera

To a place where the wind calls your name

I tisdags var det exakt sex år sedan farmor gick bort och jag tog i måndags en tur ut till havet. Klipporna som lyser ljust röda mot det blå havet inger ett lugn som inte finns att finna någon annanstans. Av någon anledning får jag alltid en känsla av att komma hem när jag kommer till Lysekil, en trygg känsla som annars alltid saknas i mitt liv. (Känslan ger mig förövrigt en tanke om att jag har rätt att kalla alla 08or som kommer dit "badjävlar".)

Hur som helst så tog det mig flera år innan jag valde att återvända till platsen där jag spenderade min barndoms sommrar och vi spred min farmors aska, en kort visit i början av förra sommaren var första gången på fyra år. Hur kunde jag inte ha varit där på så länge?

Har inte haft tid. Har inte vågat. Har inte haft orken som krävts. Ursäkter och undanflykter har jag en livsförbrukning av på lager. Jag kom mig ju i alla fall dit och tur var väl det. I synen av klipporna och havet fann jag en tröst och ett stöd för självransakning, så under trean som varit ett av de svåraste åren i mitt liv har jag återvänt åtskilliga gånger för att reflektera över mig själv. Egentligen hade jag nog behövt det mycket tidigare.

På mina turer har jag kommit till många insikter angående mig själv och hur tiden har satt sina spår i mig. Jag har kunnat se vilka förändringar som skett sedan den dagen jag min farmor dog och jag lämnades med känslan av att vara ensamast i världen.

Jag vet att jag är långt ifrån så ensam som jag har varit. När jag ser mig omkring ser jag alla er, alla ni som betyder så mycket. Människor kommer och går i ens liv, men under de senaste två-tre åren har det mest varit så att nya personer har gjort entré i mitt liv och få har lämnat mig. Att bli lämnad är det värsta jag vet, att ta farväl, om en bara för ett tag, är för mig alltid en stor sorg. Jag klarar inte av att skilljas från dem jag håller av, kanske kan man kalla det seperationsångest. Ensamheten är sällan permanent, men den känslan rotar sig djup i hjärtat och går aldrig att skaka av sig. Den bor i hjärtat, ibland förstör den gemenskapen när den gör sig påmind i situationer där den egentligen inte hör hemma.

Years has past, I'm not the same, men även om jag har förändrats och folk kommer och går så finns alltid lugnet där i det stora blå. Underligt kan tyckas att jag hyser så starka känslor för havet trots det att det aldrig kommer att älska mig tillbaka. Hur underligt det än må låta så är det mitt livs stora kärlek. Det må aldrig förmå att älska mig tilbaka, men det kommer alltid att finnas där och låta sig älskas och jag kommer aldrig att överge det. Hur överger man det som under hela ens liv gett en liv eller orken att leva? Det som alltid förser en med kraften att andas tills nästa gång. Det som omsluter en när alla andra sviker. Det enda ställe som någonsin kännts som hemma. Vid havet har jag växt upp och där vill jag dö också faktiskt. Någon dag ska jag flytta hem för alltid, min aska spridd över havet, för evigt förenade.

Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna drown in your blue sea?
Who's gonna taste your salt water kisses?
Who's gonna take the place of me?
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna tame the heart of thee?
//Ina-Fina... just out of reach