Försvinn ur vårt land, vi vill inte ha er här.
I ett rum någonstan i Lysekil ligger det en pojke i en säng och skakar av rädsla eftersom han kommer att bli tvungen att lämna trygheten i Sverige. I andra sängar i andra städer ligger andra barn, även de med en molande oro om att bli utvisad, att få avslag på sin asylansökan. Det är inte okej!
I ytterligare andra sängar ligger det barn tryggt förvisade om att de aldrig kommer att förlora rätten till kärlek, skydd eller något av allt det alla barn borde ha en självklar rätt till. Eller egentligen så är det inte något de tänker på, en anorlunda värld känner de inte till. Inget barn borde känna till en annan verkliget en den trygga, säkra vi växer upp i här i Svenne-land, ty en sådan verklighet borde inte existera.
Vi vill gärna tro gott om oss själva och oss som nationen Sverige, vi har ganska höga tankar om oss själva, men gamla ränder går aldrig ur och En svensk tiger som det hette under världskriget. Somliga vill inte ha invandrarna inom svenska gränser, andra tycker att de får väl gärna komma, men de som välkomnar dem tiger när någon säger att det är dags att åka hem. Ingen ställer upp, ingen agerar, ty en svensk tiger. Vi bara låter det hända.
Samma dag som min bästa vän föddes (20/11-89) antogs FN:s barnkonvention, året därpå skrev Sverige på. Barnkonvention eller inte så verkar det helt okej att skicka tillbaka ett barn på blott 13 år till ett liv av förföljelse. Vad är det som får dem att resonera som de gör, att det är acceptabelt att låta ett ungt liv förgås. Detta är inte första fallet då ett barn (och dess familj) har skickats tillbaka till missären, inte heller är det den sista. Kanske resonerar man som så att "det är inte jag och det är inte mitt barn", kanske inte. Självklart kan "vi" känna oss trygga för något sådant som krig kan ju aldrig hända oss. Mycket riktigt, svenskar är för fega och bekväma för att kriga. (Med detta inte sagt att krig är något vi ska ägna oss åt.)
Hur kommer det sig att tailändska Nat Phi (jag vet inte ens om man kan heta så i tailand, jag bara hittar på), 20, får komma till Sverige och bo här när inte Mustafa Ali (än en gång fångar jag ett namn ur tomma intet), 9, får det? Jo, för att Sven-Bertil, 48, behöver sig ett billigt ligg och svenska kvinnor vill inte ens se åt hans håll. Det är ju skitbra för Sven-Bertil att vi sätter hans behov före barnens. Barnen är vår framtid stoltserar vi med att ha insett, men tydligen duger inte utländska barn. Nej, svenska ska de vara, framavlade av Sven-Bertil och hans 30 år yngre fru. Då blir de ju så gott som svenska. Sex kommer ju trots allt före trygghet på Maslows behovstrappa.
Jag blir bara så trött på allt skitsnack om att vi är så snälla mot alla och alla är så himla välkomna. Visst är de det, tills de faktiskt kommer hit. Alla borde ha rätt att bo i ett land där de kan känna sig trygga, där de får mat på bordet och rent vatten att dricka ect. Vilket land de än må hamna i så borde både land och den nyanlända individen ta sitt ansvar. Vi välkomnar er till gemenskapen, men den är till för att ses men inte röras.
//Ina-Fina... sätter ner foten
I ytterligare andra sängar ligger det barn tryggt förvisade om att de aldrig kommer att förlora rätten till kärlek, skydd eller något av allt det alla barn borde ha en självklar rätt till. Eller egentligen så är det inte något de tänker på, en anorlunda värld känner de inte till. Inget barn borde känna till en annan verkliget en den trygga, säkra vi växer upp i här i Svenne-land, ty en sådan verklighet borde inte existera.
Vi vill gärna tro gott om oss själva och oss som nationen Sverige, vi har ganska höga tankar om oss själva, men gamla ränder går aldrig ur och En svensk tiger som det hette under världskriget. Somliga vill inte ha invandrarna inom svenska gränser, andra tycker att de får väl gärna komma, men de som välkomnar dem tiger när någon säger att det är dags att åka hem. Ingen ställer upp, ingen agerar, ty en svensk tiger. Vi bara låter det hända.
Samma dag som min bästa vän föddes (20/11-89) antogs FN:s barnkonvention, året därpå skrev Sverige på. Barnkonvention eller inte så verkar det helt okej att skicka tillbaka ett barn på blott 13 år till ett liv av förföljelse. Vad är det som får dem att resonera som de gör, att det är acceptabelt att låta ett ungt liv förgås. Detta är inte första fallet då ett barn (och dess familj) har skickats tillbaka till missären, inte heller är det den sista. Kanske resonerar man som så att "det är inte jag och det är inte mitt barn", kanske inte. Självklart kan "vi" känna oss trygga för något sådant som krig kan ju aldrig hända oss. Mycket riktigt, svenskar är för fega och bekväma för att kriga. (Med detta inte sagt att krig är något vi ska ägna oss åt.)
Hur kommer det sig att tailändska Nat Phi (jag vet inte ens om man kan heta så i tailand, jag bara hittar på), 20, får komma till Sverige och bo här när inte Mustafa Ali (än en gång fångar jag ett namn ur tomma intet), 9, får det? Jo, för att Sven-Bertil, 48, behöver sig ett billigt ligg och svenska kvinnor vill inte ens se åt hans håll. Det är ju skitbra för Sven-Bertil att vi sätter hans behov före barnens. Barnen är vår framtid stoltserar vi med att ha insett, men tydligen duger inte utländska barn. Nej, svenska ska de vara, framavlade av Sven-Bertil och hans 30 år yngre fru. Då blir de ju så gott som svenska. Sex kommer ju trots allt före trygghet på Maslows behovstrappa.
Jag blir bara så trött på allt skitsnack om att vi är så snälla mot alla och alla är så himla välkomna. Visst är de det, tills de faktiskt kommer hit. Alla borde ha rätt att bo i ett land där de kan känna sig trygga, där de får mat på bordet och rent vatten att dricka ect. Vilket land de än må hamna i så borde både land och den nyanlända individen ta sitt ansvar. Vi välkomnar er till gemenskapen, men den är till för att ses men inte röras.
//Ina-Fina... sätter ner foten
Kommentarer
Trackback
