LaPrimavera

Min vistelse hemma börjar gå mot sitt slut. I morgon blir det en sista kraftansträngning när jag ska träffa Hanna och sedan också Jessan. Båda på samma dag eftersom de inte kan annars.
   Ska på sätt och vis bli skönt att återvända till stora staden i öster och mitt vanliga (om än oerhört ensamma liv) där. Jag har funderat mycket på det här med vänner de senaste dagarna. Det beror helt klart på boken som jag har läst, "Konsten att fylla trettion" (INTE en självhjälpsbok som alla som ser titeln tror). Om en man som flyttar hem till Birmingham, efter några år i New York och London, och hittar alla sina vänner. De liksom bara sådär utan att ha sett varandra på sex år hittar tillbaka till varandra.
   Så blir det aldrig och "hemma" känns tomt utan de vanliga folket. Så så mycket bättre har jag det inte "hemma" än vad jag har det i mitt hem när allt kommer om kring. Jag är lika vilsen utan mål i livet här som någon annanstans. 
   Men så ändå, när jag är i huvudstaden (mitt hem) så tror jag att allt ska lösa sig när jag kommer hem till "hemma". Fast så fort jag är hemma så är det just någon annanstans som känns som svaret på min problem. Jag tror helt enkelt inte längre att mitt problem är ensamheten utan målösheten. 
   Den liksom får mig att känna mig menlös. 

Förövrigt så har jag kommit fram till att denna åldersnojiga huvudkaraktär är jag, bara ett decenium senare. Jag är förtvivlad över att livet inte ser ut som jag hade tänkt mig och jag är övertygad om att det aldrig kommer att lösa sig för mig om jag inte lever upp till drömmen om mig själv. 
   Jag är fast i någon form av livs-limbo. Alldeles ovanför det otrevliga och ändå inte än i himmelriket.

Nej nu har jag en dröm att uppfylla.

//Ina-Fina