LaPrimavera

Jag har fått ganska jobbiga samandragningar som kommer tätare och tätare. Nu är det ju inte så att jag ska till att föda snart, jag är ju faktiskt inte ens gravid. Samandragningarna har drabbat mig i knäet (skum den stavningen ser ut). Jag kan faktiskt inte beskriva det som händer mig på något bättre sätt och det gör skitont. I musklerna liksom.

Jag var ute på promenad förut och det var nära att jag fick en närmare vy av himlen än den jag redan hade. Jag gick där upp för en backe i bostadsområdet där vi bor när jag fick syn på två personer som satt uppe på en ställning och fogade om fönstret (jag har redan sagt till dem jag berättat för att det såg ut som om de la om take, men jag vet egentligen att de inte gjorde det. Jag vill bara slippa motivera hur jag kan veta att de gjorde just det de gjorde).
I min mun hade jag en halvtuggad halstablett och småförkyld som jag är hostade jag till lite varpå jag andades in halstabletssmulorna vilket resulterade i en ännu värre hostanfall som nästan tog kol på mig.
Jag lät smått döende, kände mig smått döende och önskade mig någon annanstans. Det var helt ärligt fruktansvärt, tårarna ran och jag fick tillslut nästan inte luft och fåfäng som jag är kunde jag ju inte med att sluta gå vilket ytterligare förvärrade min situation.
Det var så orockigt det kan bli och gör fortfarande lite ont och känns väldigt irriterat i hela halsen.

//Ina