En veckas kåseri - my new bff
Det är nu över en vacka sedan jag flyttade till den helt enastående, lysande, vackra och kungligt kungliga hufvudstaden och jag saknar mänsklig kontakt. Eller egentligen skulle vilketn kontakt som hellst duga, min kisse hade varit bra. Det börjar dock bli bättre, i går fick jag en massa nya vänner i form av en biljon (inte a billion, det är ju mindre) nya TV kanaler. Helt makalöst, just nu tittar jag på MTV TWO och "Top 50: Greatest British Bands" och Mick Jagger och The rolling Stones badar skumbad i svartvitt.
Som sagt har jag bott i Stockholm i över en vacka och jag håller på att förgås av det gråa vädret. Vissa visa människor skulle säga att vädret är inte svenskare och gråare här än någon annanstans. Ulrika däremot skulle säga något i stil med "I told you so!" Eftersom jag är ensamast i världen tio timmar, minst, om dygnet så sover jag länge och städar en lägenhet som inte var flyttstädad när vi kom och fängslas av program jag inte ens visste existerade. Som kvinnor som föder barn. Vad är det med amerikaner och visa kejsarsnitt i närbild? Vem vill se det?
På tal om vidrigheter och min ostädade lägenhet så bekräftar den allt jag någonsin sagt om 08, man kan inte lita på dem. När Z träffade förra ägarens dotter för att skriva på kontraktet hade hon till och med sagt till honom att de hade städat. Det var det inte alls, inte ens nästan faktiskt. Så detta har ju enbart utökat min lista med punkter över varför Stockholmare inte är lika bra som alla andra (med alla andra menar jag västkustbor). Jag har en känsla av att lsitan kommer att förlängas och huggas i sten innan jag är klar med den här staden.
Jag har dock inte längtat hem än i den misär som är Stockholm. Kanske har jag varit tillräkligt hemmafruigt upptagen hela tiden för att hålla hemmalängtans tsunami på avstånd. Kanske väller den in i morgon på min 20-årsdag, kanske när snön ligger vit och julljusen glimmar eller när våren knoppar i slotsparkerna.
Flyttdagen var dock vacker, väldigt vacker. Tills vi lämnat västra götalanddet vill säga. Mulet, tråkigt och grått är tre utav ledorden för hur östra halvan av landet såg ut. Vi åkte hemifrån vid tio och familjen lämnade oss, äntligen, vid sju-tiden och så spenderade vi resten av kvällen med att titta på vår då enda kanal, SVT 1. Vi utökade utbudet nästkommande dag med den gamla skogstvn, tvåan, fyran och något som kallades "Öppna kanalen" och Com hem-kanalen. Förstår ni min trisstess de senaste fyra fem dagarna?
Jag har ju dock inte suttit inne hela tiden och pimplat vin från en bag in box. Nej, jag har vågat mig ut ett par gånger på egen hand. Men om jag ska fortsätta som jag började så lär många av mina inlägg den närmaste tiden heta saker som "Jag tappade bort mig själv och leddes hem av en nunna", "Jag hoppade av vid fel station och fick sova på en parkbänk i Täby" eller "Varför jag blev tvungen attt köpa en bil med inbyggd GPS".
Nej, nu ska jag gå och göra fint i köket och laga mat till min karl. En dusch föst dock.
Ciao ciao
//Ina-Fina
Som sagt har jag bott i Stockholm i över en vacka och jag håller på att förgås av det gråa vädret. Vissa visa människor skulle säga att vädret är inte svenskare och gråare här än någon annanstans. Ulrika däremot skulle säga något i stil med "I told you so!" Eftersom jag är ensamast i världen tio timmar, minst, om dygnet så sover jag länge och städar en lägenhet som inte var flyttstädad när vi kom och fängslas av program jag inte ens visste existerade. Som kvinnor som föder barn. Vad är det med amerikaner och visa kejsarsnitt i närbild? Vem vill se det?
På tal om vidrigheter och min ostädade lägenhet så bekräftar den allt jag någonsin sagt om 08, man kan inte lita på dem. När Z träffade förra ägarens dotter för att skriva på kontraktet hade hon till och med sagt till honom att de hade städat. Det var det inte alls, inte ens nästan faktiskt. Så detta har ju enbart utökat min lista med punkter över varför Stockholmare inte är lika bra som alla andra (med alla andra menar jag västkustbor). Jag har en känsla av att lsitan kommer att förlängas och huggas i sten innan jag är klar med den här staden.
Jag har dock inte längtat hem än i den misär som är Stockholm. Kanske har jag varit tillräkligt hemmafruigt upptagen hela tiden för att hålla hemmalängtans tsunami på avstånd. Kanske väller den in i morgon på min 20-årsdag, kanske när snön ligger vit och julljusen glimmar eller när våren knoppar i slotsparkerna.
Flyttdagen var dock vacker, väldigt vacker. Tills vi lämnat västra götalanddet vill säga. Mulet, tråkigt och grått är tre utav ledorden för hur östra halvan av landet såg ut. Vi åkte hemifrån vid tio och familjen lämnade oss, äntligen, vid sju-tiden och så spenderade vi resten av kvällen med att titta på vår då enda kanal, SVT 1. Vi utökade utbudet nästkommande dag med den gamla skogstvn, tvåan, fyran och något som kallades "Öppna kanalen" och Com hem-kanalen. Förstår ni min trisstess de senaste fyra fem dagarna?
Jag har ju dock inte suttit inne hela tiden och pimplat vin från en bag in box. Nej, jag har vågat mig ut ett par gånger på egen hand. Men om jag ska fortsätta som jag började så lär många av mina inlägg den närmaste tiden heta saker som "Jag tappade bort mig själv och leddes hem av en nunna", "Jag hoppade av vid fel station och fick sova på en parkbänk i Täby" eller "Varför jag blev tvungen attt köpa en bil med inbyggd GPS".
Nej, nu ska jag gå och göra fint i köket och laga mat till min karl. En dusch föst dock.
Ciao ciao
//Ina-Fina
Kommentarer
Trackback
