Igenom mig går man till sorgestaden

Det har inte slagit mig riktigt förän nu i nedsläckta korridorer en augustikväll att jag jobbar på ett hem där man magasinerar sina gamla när döden står i farstun. Man hör en ruggig kväll hur tiden viner förbi i rummen, eller om det bara är vinden som viner i ventilationen. Vad vet jag? Det skapar en känsla av... ett dödens väntrum.
    Sen så kommer trösten när man stöter på någon av dem och ser att livet, kanske inte spirar, men pulserar. Det blir inte lika läskigt längre, eller så är det bara döden som inte är så läskig. 

Igenom mig går man till sorgestaden.  
Igenom mig till plåga utan ände. 
Igenom mig till ett förtappat släkte.  
Rättvisa drev den höge som mig bygde:  
Gudomlig allmakt och den högsta vishet  
har med den första kärleken mig danat.  
Alla de ting som före mig har skapats  är eviga,
och jag består för evigt.  
Lämna allt hopp, Ni som går över tröskeln   (Divina Comedia, Inferno - Dante Alighieri)

På tal om döden så känns det att det börjar gå mot höst, speciellt när man cyklar hem i regnet enbart iförd shorts nertill. Nu har jag i alla fall druckit mitt te och ätit min nattvard, dags att nana för imorgon är det till att vara på jobbet 06:45. Wohooo!

//Ina

PS! Satt och "väntade på bättre tider" på jobbet förut, min kolega sa att 2010 är det som gäller i så fall. Det är ett hett tips, ett bra och lovande år. DS
   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0