LaPrimavera

Den senaste tiden har detta kanske inte riktigt stämt in så bra på mig. Den senaste tiden har jag varit sega pommes frites. (Ulrika minns du?) Jag har funderat en del, inte enbart på DET som varit det senate, utan även VEM JAG har varit.
Det fins tre personer som har bidragt till att jag har kommit fram till vad nästa steg i livet blir. Tre personer som troligen aldrig kommer att förså det eller ens kommer att få veta det.
 
Den första är ingen mindre än Eva Herngren. Denna fantastiska männsika som alltid fanns med på ett hörn under den tid då jag var som jag nu vet att jag ändå är. Det är kvinnans kärlek till språk och hennes oändliga kunskap som placerar henne i denna trio. En smittande etusiasm och kärlek till språken, oändlig vishet.

Person nummer två är något mer otippad, lite mer svårbegriplig. Det är nämligen Rikard (har bara träffat en person med detta namn det senaste så ja, det är Ohlssons rikard) som i kön till något jävla uteställe fäller kommentaren "Det hörs på dig att du är en såndär språkmännsika." Det är så sant, det är så djupt inpräntat i mig att det är vem jag är. Jag kan inte läsa in hur fan ett pso-projekt ska fungera (jo, det kan jag och jag vet hur det fungerar, men I'm trying to make my point here), men glosor och verbböjningar är något jag förstår mig på. Det bara är så.

Den tredje är min brukare. Utan att det varit hans mening har han fått mig att inse att livet är kort, men även om det är över innan man vet ordet av det så kan man ändå hinna se så mycket, bo på så många platser, uppleva så mycket. Man måste inte stirra sig blind på det, bo där så länge eller uppleva det mer än en gång. Liten är livets ranson, ta vara på den.

//Ina med ena foten i framtidens riktning.