Are you ten years ago
Kanske ska man ställa frågan annorlunda idag, något mer i stil med Where are you ten years from now? eller Who are you to me, ten years from now?, och så kan man fråga sig titel-frågan om tio år. Har man förändrats då? Vem finns kvar och vem har man "tappat" på vägen? Det här med då,nu och sedan hängde lite i luften i slutet av kvällen hos Z (ja, jag använder mig av den nya stavningen/Ohlssons stavning). Det slutade med att vi snackade om vart vi var om 6(-8) år, åldern vi talade om var 26, men vi har ju alla olika långt dit. Finns det barn, fester? Ni vet ALLT sådant man undrar över när man spånar om hur framtiden ser ut.
Z säger att då kommer vi inte längre känna varandra. Att vi vet om varandra, man vi har ingen kontakt. Bim fyller i med att när vi träffas på krogen blir det ett kort Hej och sedan vänder vi oss om och går skilda vägar igen på obestämd tid, när våra nya vänner frågar vem det var vi hälsade på svarar vi Äsch, någon jag kände en gång. Vi kommer alla att degraderas till någon som någon kände en gång. Spelar det nån' roll? Nej, kanske inte, kanske allt egentligen.
Jag känner en fruktansvärd rädsla över att det ska hända, att vi ska splittras, och ännu är vi inte så nära, jag och dessa människor. Jag känner dem knappt, men jag hatar när människor traskar ut ur mitt liv. Att säga adjö till någon är något jag av någon anledning alltid tar väldigt mycket hårdare än alla andra. Ta min franska utbytesstudent Ann-Sophie som exempel, vi hade inget gemensamt och umgänget var tyvärr ofta lite krystat, kanske ofta på grund av språkliga missförstånd. Vi klarade oss igenom lite drygt en vecka innan det var dags för dem att åka hem och jag fick nästan bättre kontakt med min kopis fransyska, men när det väl blev dags för oss att skiljas åt var jag nära att börja gråta på Kampenhof. Jag spenderade då ändå åtta av nio dagar med att vänta på att hon skulle åka hem, sedan blev det så skönt men även slite tomt. Jag kan inte ta farväl av folk som kommer in i mitt liv.
Med rädsla för att den dag då jag förlorar kontakten med folket känner jag nu att jag måste hålla alla på avstånd, långt astånd. Det är är en så löjlig tanke att det inte är sant, men den finns där varsig jag vill det eller ej och tro mig jag vill inte tänka så. Jag vill ju njuta av stunden.
//Ina-Fina med seperationsångest i förväg
(Skulle tro att min panik över det Z sa bottnar i att jag just sagt förval till en hel klass med människor jag aldrig kommer träffa igen. 27 personer var av endst ett fåtal jag haft någon som hlst kontakt med, men det känns ändå så jobbigt. Det gå över.)
Z säger att då kommer vi inte längre känna varandra. Att vi vet om varandra, man vi har ingen kontakt. Bim fyller i med att när vi träffas på krogen blir det ett kort Hej och sedan vänder vi oss om och går skilda vägar igen på obestämd tid, när våra nya vänner frågar vem det var vi hälsade på svarar vi Äsch, någon jag kände en gång. Vi kommer alla att degraderas till någon som någon kände en gång. Spelar det nån' roll? Nej, kanske inte, kanske allt egentligen.
Jag känner en fruktansvärd rädsla över att det ska hända, att vi ska splittras, och ännu är vi inte så nära, jag och dessa människor. Jag känner dem knappt, men jag hatar när människor traskar ut ur mitt liv. Att säga adjö till någon är något jag av någon anledning alltid tar väldigt mycket hårdare än alla andra. Ta min franska utbytesstudent Ann-Sophie som exempel, vi hade inget gemensamt och umgänget var tyvärr ofta lite krystat, kanske ofta på grund av språkliga missförstånd. Vi klarade oss igenom lite drygt en vecka innan det var dags för dem att åka hem och jag fick nästan bättre kontakt med min kopis fransyska, men när det väl blev dags för oss att skiljas åt var jag nära att börja gråta på Kampenhof. Jag spenderade då ändå åtta av nio dagar med att vänta på att hon skulle åka hem, sedan blev det så skönt men även slite tomt. Jag kan inte ta farväl av folk som kommer in i mitt liv.
Med rädsla för att den dag då jag förlorar kontakten med folket känner jag nu att jag måste hålla alla på avstånd, långt astånd. Det är är en så löjlig tanke att det inte är sant, men den finns där varsig jag vill det eller ej och tro mig jag vill inte tänka så. Jag vill ju njuta av stunden.
//Ina-Fina med seperationsångest i förväg
(Skulle tro att min panik över det Z sa bottnar i att jag just sagt förval till en hel klass med människor jag aldrig kommer träffa igen. 27 personer var av endst ett fåtal jag haft någon som hlst kontakt med, men det känns ändå så jobbigt. Det gå över.)
Kommentarer
Postat av: Ulrika
Så... det du säger är att du dumpar mig nu i rädsla för att förlora mig sedan? Jag känner ingen mig totalt, men det funkar tyvärr inte så. Om du dumpar kan du slå dig i backen på att jag INTE dumpar dig. Det är det som är problemet med vänner. De ger sig inte. Puss!
Trackback
