LaPrimavera

Sitter och äter frukost bestående av knäckebröd med te (ur en PimPim-mugg, yes box fantasin flödar). Har kommit på att jag inte skrivit något om vad som hände i helgen och egentligen kan det kanske inte klassas som något intressan med tanke på den inte var helt olik alla andra, men jag tänker ändå plåga er med lite utstickande händelser.

Till att börja med så var vi i Grebbestad och tältade, eller ja Bim och jag tältade. O och Z sov i den varma skäna bilen medans jag och låg och skakade tänder i den fuktiga tältet hela natten. Bim hade det varmt och skönt i sin sovsäck.
Vi läste horoskop och Zs var kanske inte så väldans uppmuntrande, men vi andra kände oss nog ganska tillfreds med den framtid vi förutspåddes.
Moa var med!
Jag liknade vid något tillfälle killarna vid Charles Dickens. Jag minns inte varför, men det hade att göra med det kända uttrycket "Let them laugh. Let them cry. Let them wait."...
Taxichaufören var busschaufören från sist gång. Hur han orkar vara så social hela tiden övergick nog vårt förstånd, men han har en katt som heter Agnes i alla fall.
Efter lite beslutsångets angående slutdestination så hamnade vi på det lilla, lilla, inte jättemysiga stället kallsup. Visst hade det kanske en viss charm, men nä.
Sedan var det allt dricka, det potientiella trekants hånglet på toan (ibland kan man ju börja undra), utmaningen som resulterade i 4-1, THE WALL och det faktum att Bim kände att snabba bilar och hög musik var värt en "ner till hotellbaren för att hitta en flygarman"-posen inne på toa. 
Vi kan fortsätta med höga trösklar, min egendesignade och gjorda klänning som dock inte är helt klar än, flickan från Örebro som Ohlsson dansade (alt. flörtade med) tack vare Moa, den underliga slump att samtliga flickor i vårt sällskap var skorpioner, äcklet som tryckte upp mig mot förstret och sedan dansade vidare till Bim, det nya rädda mig-tecknet som kom väl till pass, kedjerökning, nattliga bad och för små handdukar kontra enorma badlakan.

Jag vet inte vad det är för fel på killar dock, eller kanske är det mig det är fel på. Kanske är det mitt agerande som det är fel på eller reaktionen på konsekvenserna av mitt agerande... Låt oss börja med att reda ut vad mitt agerande, konsekvenserna av det och min reaktion på dem är. Vi börjar från början med mitt agerande, att finna en kille på dansgolvet att hångla upp.
Allt som oftast tror jag faktiskt att killar lever i illusionen att det är de som väljer tjejer och sedan hånglar upp dem, men, med risk att skada en del stora egon, så är det sällan fallet. Ni vet uttrycket Man Eater, min teori är att det bor en sådan inom varje flicka, stygg som beskedlig, och det är hon som bestämmer spelets regler.
Manslukerskan är en av mina kanske lite mindre smikrade sidor, men jag måste ge mig själv lite cred för att ha kommit en lång lång väg från den version av mig som jag en gång var. Den tjej som aldrig festade utan att hångla med åtminstonde en kille. Jag levde enligt mottot New party, new playmate. 
Veni, vedi, vici, eller i nutid, jag kommer, jag ser, jag segrar... och drar vidare. Så lite lever den sidan kanske kvar innom mig, men hon tittar bara fram ibland som nu i helgen. Det vi ser är en beskedligare version av mig som letar efter något som jag inte släpat fram från ett dansgolv (typ som man säger något katten släpat in tänker jag då), utan något mer stabilt och tryggt.
Men det var inte mitt gamla jag kontra det nya eller manslukerskan inom oss alla jag skulle skriva om. Nej, det är som sagt så att det händer att jag liksom alla andra (generalisering) hittar en hångelpartner på ett dansgolv på okänd klubb/ bar/ krog någonstans, vilket med väldigt många killar resulterar i att de tror att de äger en. I detta skede får man lätt en känsla av att ha gått från lekledare till offer, man tappar den kontroll man tror att man har när en kille man nätt och jämnt känner igen (eftersom det har gått åtskilliga timmar sedan man senast var upptryckt mot den nunan) kommer och tar tag i en och hånglar upp en mot en vägg som om det vore något han var berättigad till.
Här kommer min reaktion in i bilden, den reaktion som jag själv ifrågasätter då den är dubbel och i sig självt väldigt motsägelsefull. Jag antar rollen som en tjej som är helt med på noterna samtidigt som hela mitt jag och i många fall ockxå hela min kropp stretar emot det som just då händer. Varför skulle jag vilja hångla med honom igen liksom? Jag blir arg över det han gör samtidigt som jag blir annu argare på mig själv för att jag inte gör något. Därför måste jag säga att tecknet vi uppfann i helgen känns tryggt, men vad händer när inte Bim, Z eller Ohlsson är där om jag inte kan ta vara på mig själv?
Det hände nu i helgen med en av killarna. Någon jävla 08 som trodde att han var Guds gåva till mig. Ett jävla as ända in i märgen som när han letade upp mig tyckte att det var en självklarighet att jag skulle vilja följa med honom till den stuga han hade i närheten. Jag,jag bara flinar åt honom och tror att kommentaren "Så du är en JÄVLA nollåtta!" ska få honom att fatta vinken, men icke som nicke, trots otaliga räddningar återkom han ständigt. Och själv är jag för feg för att avvisa honom för tydligt med mina vännes hjälp eller be honom dra åe helvete även om det var just det jag ville att han skulle göra.
Alla killar är inte som dess avskumm man tyvärr så ofta stöter på. Jag tror och hoppas att ingen av mina vänner någonsin skulle agera så eller ens tänka tanken att de ägde en tjej de hånglat med.
Nej, nu får det bli trygghet nästa för min del!

// Ina-Fina