LaPrimavera

Ångesten gör det svarta trädet till ett stort svart moln, kolet utsmetat med händer som som egentligen bara vill klösa och riva. Kroppen vill sparka och slå, förstöra allt det som är jag. Utifrån och in, to the bone. Vill verkligen inte mer, orkar inte se mig själv i spegeln och veta att det inte är så här jag vill vara. Jag är så trött på att leva det liv jag förväntas leva. Det liv andra har valt åt mig, ett liv där andras åsikter styr. Gör si, gör så. Alltid vill jag lyda och göra andra nöjda, jag vill att de ska vara stolta över mig så som de är (var) över henne. Jag vill att de ska se mig för den jag är, älska mig för mig. Fast hur kan jag förvänta mig att de ska se mig när inte jag gör det själv, när jag egentligen inte vill märkas, utan bara vill sjunka genom jorden, inte synas, inte finnas. Livet är inte enkelt. Det är en dans på rosor, men någon har glömt att säga att man inte ska sprida törnen och sen gå barfota.

Vore inte det underbart, ett liv utan känslor. Det skulle innebära ingen sorg, ingen ångest, ingen ånger osv. Ja, listan kan göras lång över saker man skulle slippa känna. De positiva känslorna är färre, lättare att räkna, mer sällan förekommande och det skulle därför inte bli någon större förlust. Inte i mitt fall. But you take the good with the bad. Synd bara att det inte är lite mer av det goda.