LaPrimavera

Det är otroligt att tiden kan gå såhär långsamt. Jag vandrar runt i det tomma huset i väntan på att något ska hända. För min del skulle jag nöja mig med att minutvisaren på köksklockan ska flytta sig så att det hinner bli morgon igen någon gång i detta livet, men det ser inte så ljust ut när det gäller uppfyllandet av dessa mina fåfänga förhoppningar om barmhärtighet. Nej, tänker Gud, låt dem våndas i sin väntan. Varför ska inte de oxå lida av evighetens oändlighet?
    Så här går jag då, ensam. Med jämna mellanrum tar jag mig en titt på mobilen och ber en stilla bön om ett missat samtal eller ett sms från en av mina vänner som kan lysa upp min trissta tillvaro. Specielt är det en person jag vill ska höra av sig, men det kommer inte hända. Vilket innebär att jag går här som en annan kärlekskrank tösunge i en Hollywood-film, en så kallad chick-flick. Dessa fruktansvärt frustrerande tjejer som får en att villa kasta närmaste tillhygge mot TV:n eller vitaduken. Om inte det framgår helt och fullt vill jag förtydliga för alla att jag föraktar dessa tjejer och dessa filmer för att de är smått patetiska. Varför sitta och vänta på att han ska få tummen ur? Gå vidare i stället! ( I'm half way there. Om inte mer än halvvägs.)
    För att förströ mina tankar lite går jag fram och tillbaka till köket för att öppna kylskåpet för tusende gången bara för att finna att det är lika tomt som tidigare. Det finns inget att äta inte idag och inte imorgon och inte på söndag. Jag lyckades skarpa ihop något som troligen kommer vara det närmaste en middag jag kommer innan söndag. Två pannkakor min mamma lämnade åt mig och en nästan tom påse med solrosfrön. Mums! De är varken saltade eller rostade och lär så inte heller bli då jag är för bekväm av mig. Jag önskar att jag bodde på tant Bergs skräpbodsvind så som Lotta gjode när hon flyttade hemmifrån, då hade jag fått maten upphissad i en korg. Det vore lite kul, men ack jag är förpassad till familjens matsalsrum. Jag är övertygad om att pannkakaor smakar bättre på tant Bergs skräpbodsvind.

Jag har kommit på vad det var jag hade tänkt skriva om tidigare idag. Vi har haft vår första filosofilektion och vi fick i uppgift att rita vad vi tänkte när vi hörde ordet filosofi. Min kompis Linda ritade en sten med vingar och jag fick gissa varför. Jag gissade att stenen representerade tunga tankar som sin tyngd till trots försökte flyga fritt och vikten av att men låter tankar göra det. Jag kunde ju inte ha haft mer fel. Det var som så att det var något de hade diskuterat på hennes systers filosofilektion. 

"En sten kan inte flyga.
Det kan inte jag heller.
Alltså är jag en sten."

Jag känner mig röksugen och det är ju inte bra. Det är dessutom lite skumt då jag inte röker. Det har endast hänt vid ett fåtal tillfällen som jag är allt annat än stolt över. Men hur som haver så ligger det ett paket med cigg någonstans i mitt rum. Jag vet inte vart och det är kanske bäst att låta det förbli så.

BLÄ!!!