Dansing bears, Painted wings
Sitter på bussen hem mitt i natten. Jag blundar och drömmer mig bort. Handen hänger ner längs min sida och jag känner värmen från elementet sippra igenom mina fringrar. Det enda som håller mig kvar i verkligheten, som får mig att inte lämna detta liv för drömmen, är den bultande kylan i mina våta fötter. Öppnar ögonen och ser skolan, fortsätter en bit och ser mitt gammla hem. Bussen fortsätter, fortsätter, stannar vid Äsperöd, men ingen går på vi väntar. Väntar på att tiden ska gå, väntar på bättre tider, på att snön ska försvinna, evigheten. Funderar över en replik i en film, som kort och gott säger att för att älska någon annan måste man först älska sig själv. Har jag någonsin älskat någon, älskat mig själv? Finns det någon som älskar sig själv? Viktigast av allt: Får man älska sig själv? Ses man inte då av omvärlden som självuppagen och egenkär?
Turen går vidare genom den våta, vita och vintriga natten. När vi åter igen svänger in på den gata som jag en gång i tiden kallat hemma börjar låten som börjar med When there's nothing left to burn you have to set your self on fire. Kanske en slump, kanske ganska passande. Kanske måste allt brännas till grunden, även jag själv, för att det ska gå att börja om. För när jag ser mig omkring har jag bränt allt och alla i min omgivning, det finns bara jag kvar. Kan eldens lågor rena som skärselden? Finns det en andra chans? Det snöblandade regnet täker marken och det blod som spilts. Snart smälter det undan, tar blod och aska med sig. Våren tar vid på riktigt. Början av ett nytt år, början på ett nytt liv? Så slutar min tankegång, låten slutar med Live trough this and you won't look back.
Lär dig, eller åtminstonde försök, att älska dig själv.
Det stämmer, you have to love yourself. Kan man inte älska sig själv, trots sina brister, kan man inte älska någon annan. Då ser man bara bristerna de har. Men man får inte heller se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sin egen.
Bränns? Ja, kanske... Livet är inte som det varit förr. Det är ingen idé att se bakåt, det som har varit kommer aldrig igen.
"Obärbar är sorgen inför det som är borta. Att få vara kvar. Det är vad det handlar om. Det som finns vill få fortsätta finnas. Inte svårare än så.
Den gamle mannens sista anteckning i gästboken lyder:
'Inget är som förut.'
Och det är väl så det är. Inget är som förut, samtidigt som allt är som det alltid har varit."
- Jonas Gardell
Nej, det stämmer inte alls. Att någon över huvudet taget vågar påstå något sådant gör mig ledsen. Om det skulle vara så, så betyder det att jag aldrig skulle kunna älska, och det är inte sant...
Tuff luck. men då e vi två.
Älskade, älskade du! Du är OVÄRDELIG! Du är orginal, du är bäst. Du är leksaken i en happy meal. Du är så mycket mer än sega pommes frites och en hamburgare dränkt i ketchup. Du är Antonius, som min vän Johanna säger. Det betyder "oskattbar".
Ulrika har ett intressant sätt att uttrycka saker på... Men det stämmer bra.
"Lights will guide you home and ignite your bones..."
fattar inte hur den komentaren passar inn ullis, men det var ju snällt sagt ändå.
